Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Mark Twain anslog några muntra ackord och
begynte en komisk sång, handlande om en viss neger,
Moses, „som ville ha guldtofflor, men inte kunde fä.“
Detta var refrängen, sjungen med äkta amerikansk
Mark-Twain humor. Talet föll sedan på Finland och
man ville veta om Mark Twain var populär hos oss.
Såsom prof derpå omtalade vi, huruledes en ung man
i Helsingfors var så förtjust i Twains „Historien om
den gamla gumsen“, att hans hustru önskade sig
kunna slagta den för att slippa höra den uppläsas.
Detta roade så hejdlöst författaren, att han, som han
sjelf sade, „sväljde röken i orätt strupe“ och måste
gå ur rummet för att hosta ut.
Vid sin återkomst tvinnade han hop sig på nytt
i den låga länstolen och öfvertog konversationen.
Ånda intill sena qvällen fortfor han att tala, harmlöst
muntert, godmodigt och spirituelt. Alltid tyckte man
sig höra hans stora varma hjerta klappa bakom
orden, liksom hans stora varma hand tycktes färdig att
förstulet trycka pengar i näfven på hela verlden.
Det var sent då vi skildes, för att i den skumma
vårnatten finna vår väg hem genom de doftande,
trädbeskuggade gatorna.
Mark Twain bodde endast ett par gårdar från
oss. Ånnu samma qväll infann sig hans betjent med
ett litet tunt paket. Det innehöll hans
kabinettfotografi med påskrift af hans egen originela handstil:
„till minne af den gamla gumsen. Eder tillgifhe
Mark Twain d. ä. S. L. Clemens/4
<§**§)––––-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
