Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ken vi färdades 2 dygn. Hvart man vände blicken —
idel gul sand. Här och der en tofs brändt gräs,
mansannitabuskar med röda stammar och plumpa
blad, grå kaktus och en palmlik aloé-art.
Hettan var intensiv, termometern visade 40 °C.
Icke ens natten medförde svalka. Dammet, det fina
hvita ökendammet, inträngde öfver allt i ögon, näsa,
mun, under kläderna, under naglarna. Hvaije morgon
måste man först aftorka dammet från ögonlocken,
innan man kunde uppslå ögonen. Halft vanmäktiga,
släpade vi oss ut på rastställena för att leta efter
agater i sanden, som här är rik på dem. Ibland
stannade tåget för att gifva oss tillfälle att betrakta
de afgrunder, hvilka oupphörligt spärra vägen i
Mo-jave. De äro lemningar af forntida erruptioner och
marken rundt omkring är svart af lava. Dessa
ofantliga afgrunder, som utan förberedelse öppna sig midt
i den gula ökensanden, likna svarta djefvulsgap. De
äro en egendomlighet för Arizona och Kalifornien
samt förekomma ymnigt i Sierra Nevada. Vi uppnådde
denna bergskedja efter 2 dygns färd från Santa Fé.
Stigningen begynte åter långsamt och korkskruflikt,
men denna gång utmed hisnande brådjup. Hjertat
värkte af förskräckelse under de tvära vändningarna
vid randen af mörka afgrunder, till hvilkas botten
ögat ej nådde. Med törstiga, spruckna läppar gapade
jorden girigt efter oss. Det föreföll, som om det
blott behöfts en liten oförsigtighet af en passagerare,
för att tåget skulle förlora jemvigten och nedstörta
krossadt i djupet. Men man vänjer sig vid allting,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
