- Project Runeberg -  Quo vadis? Berättelse från Neros dagar /
6

(1930) [MARC] Author: Henryk Sienkiewicz Translator: Maggie Olsson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
Note: Translator Maggie Olsson died in 1999, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

som han hade svept om sig. Några nyheter från Armenien? Har du inte
besökt Bithynien, under din vistelse i Asien?

Petronius hade en gång som konsul styrt denna provins, och han hade
styrt den med energi och rättvisa. Detta bildade en sällsam motsats till denne
mans karaktär, som var känd för sin veklighet och njutningslystnad. Därför
erinrade han gärna om den tiden, ty den utgjorde ett vittnesbörd om vad han
hade kunnat bli, om han blott hade velat.

— Ödet ville, att jag kom till Heraklea, svarade Vinicius. Corbulo sände
mig dit för att samla hjälptrupper.

— Ack, Heraklea! Jag kände där en flicka från Colchis, för vilken jag
gärna bytte ut alla de frånskilda fruarna här, Poppæa inte undantagen. Men
det är en gammal historia. Berätta i stället något nytt från den parthiska
gränsen. Alla dessa vologeser, tyridoter och tigroner tråka ut mig — alla
dessa barbarer som, efter vad den unge Arulanus påstår, hemma hos sig ännu
krypa omkring på alla fyra och blott gentemot oss spela människor. Men nu
talar man mycket om dem i Rom, redan därför att det är farligt att tala om
något annat.

— Kriget går dåligt, och om ej Corbulo funnits, skulle det kunna sluta med
nederlag.

— Denne Corbulo! Vid Bacchus! En verklig krigsgud, Mars livslevande!
En stor fältherre, på samma gång eldig, tapper och dum! Jag tycker om
honom, redan därför att Nero fruktar honom.

— Corbulo är inte dum.

— Du har kanske rätt. För övrigt har det ingenting att betyda. Dumheten,
säger Pyrrho, är ingalunda sämre än visheten och skiljer sig föga från den.

Vinicius började berätta om kriget, men då Petronius slöt ögonen, bytte
den unge mannen, som lade märke till hans trötta och avmagrade ansikte,
hastigt om samtalsämne och frågade oroligt efter hans hälsa.

Petronius öppnade åter ögonen.

Hälsan! Ack nej. Han kände sig långt ifrån frisk. Det hade visserligen
inte ännu gått så långt med honom som med den unge Sissena, som hade
förlorat känseln till den grad, att han frågade om han satt, då man bar honom
till ångbadet om morgnarna. Men han var långt ifrån frisk. Vinicius hade
just anbefallt honom i Asklepios’ och den kypriska gudinnans vård. Men han,
Petronius, trodde inte på Asklepios. Man visste ju inte ens vems son Asklepios
var, Arsinoes eller Coronis’. Och då man inte säkert visste vem modern var,
vad skulle man då tro om fadern? Vem kunde nu för tiden ansvara för sin
egen far?

Här började Petronius skratta och han fortsatte:

— För tio år sedan skickade jag visserligen tretusen levande trastar och
en kruka guld till Epidaurus, och vet du varför? Jag sade till mig själv: vare
sig det hjälper eller inte, så kan det åtminstone inte skada. Om människorna
offra åt gudarna, så tror jag, att de alla tänka som jag. Alla! Kanske med
undantag av mulåsnedrivarna vid Porta Capena. Förutom Asklepios har jag
också haft att göra med asklepiderna, då jag förra året hade litet ont i
njurarna, och de ordinerade. Jag visste att de voro bedragare, men jag sade till mig
själv: vad kan deras ordination skada mig! Hela världen är ett bedrägeri,
och livet är en villa. Själen är också en villa. Men man måste ha så mycket
förstånd, att man kan skilja de angenäma och de oangenäma villorna från
varandra. I mitt hypocaustiim låter jag elda med cederträ, bestrött med ambra,
ty jag föredrar vällukter framför sådant, som luktar illa. Vad den kypriska

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Apr 19 23:36:53 2017 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/quovadis/0008.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free