Note: Translator Maggie Olsson died in 1999, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stånd därtill. Och vet du varför? Emedan man gör sådana saker, men man
talar inte om dem. Vad mig beträffar skulle jag i hans ställe ha skrattat åt
Poppæa, skrattat åt Cæsar och bildat legioner, men icke av iberiska män utan
av iberiska kvinnor. På sin höjd skulle jag skriva epigram, men aldrig läsa
upp dem som denne olycksalige Rufius.
— Du skulle ju berätta mig hans historia.
— Det skall jag göra i unctuarium.
Men i unctuarium leddes Vinicius’ uppmärksamhet på något annat,
nämligen på de underbart vackra slavinnor, som där väntade de badande. Två av
dem, ett par negresser, som liknade två präktiga ebenholtsstatyer, började
gnida deras kroppar med välluktande arabiska kryddor; andra, frygiska
kvinnor, skickliga i att kamma och frisera, höllo polerade stålspeglar och kammar
i sin mjuka och böjliga händer; men två av dem, grekiska flickor från Kos,
sköna som gudinnor, avvaktade det ögonblick, då de skulle ordna sina
herrars togor i plastiska veck.
— Vid Zeus, molnskockaren! utropade Marcus Vinicius. Du har då en
utvald samling hos dig.
— Jag föredrar en liten utvald samling, svarade Petronius. Hela mitt
hushåll i Rom består inte av mer än fyrahundra personer, och jag tror, att
endast uppkomlingar behöva ett större antal till sin personliga betjäning.
— Vackrare slavinnor äger väl knappast Cæsar, sade Vinicius.
Härpå svarade Petronius med en viss vänlig likgiltighet:
— Du är min släkting, och jag är varken så otrevlig som Bassus eller så
pedantisk som Aulus Plautius....
Då Vinicius hörde detta namn, glömde han för en stund flickorna från
Kos, höjde raskt huvudet och frågade:
— Hur kom du att tänka på Aulus Plautius? Vet du, jag råkade vricka
min hand en dag inte långt från staden, och jag tillbringade några dagar i
hans hus. Plautius kom händelsevis farande vägen fram, och då han såg, hur
det var fatt, förde han mig hem till sig; i hans hus gjorde mig hans slav,
läkaren Merion, åter frisk. Det var just detta jag ville tala med dig om.
— Varför? Har du kanske gått och förälskat dig i Pomponia vid detta
tillfälle? I så fall gör det mig ont om dig. Inte längre ung och till på
köpet dygdig. Jag kan inte tänka mig en värre sammanställning. Brr!
— Nej, inte i Pomponia, hur kan du tro något sådant!
— I vem då, alltså?
— Ja, om jag visste det! Jag vet inte ens riktigt vad hon heter, Lygia
eller Callina. Hemma kalla de henne Lygia, ty hon stammar från lygiens folk,
men dessutom har hon ett barbariskt namn, Callina. Det är för övrigt ett
sällsamt hus. Det vimlar av människor, men likväl är det så tyst som i
Subiacus lundar. Under flera dagar visste jag inte, att där bodde en sådan
gudinna. Så en dag vid gryningen fick jag se henne bada i springbrunnen i
trädgården. Och jag svär dig vid det havsskum, ur vilket Afrodite steg upp,
att morgonrodnadens strålar gingo rakt igenom hennes kropp. Det tycktes
mig, som om hennes kropp skulle kunna upplösas i ljus, då solen steg upp,
liksom morgondimmorna. Sedan dess har jag sett henne två gånger och sedan
dess känner jag inte mer någon ro. Jag bryr mig inte heller om vad staden
Rom kan bjuda mig; jag begär varken kvinnor eller guld, varken bärnsten,
pärlor eller vin utan endast Lygia. Jag säger dig uppriktigt, Petronius, jag
längtar efter henne som Hypnos längtade efter Paisitheia; jag längtar efter
henne både dag och natt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
