- Project Runeberg -  Quo vadis? Berättelse från Neros dagar /
13

(1930) [MARC] Author: Henryk Sienkiewicz Translator: Maggie Olsson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
Note: Translator Maggie Olsson died in 1999, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

— II —

men han sot inte länge. Efter en halv timma kom han tillbaka, befallde in
järnört, varmed han gned in sina händer och tinningar.

— Du kan inte tro, vad detta friskar upp, sade han. Nu är jag färdig.

Bärstolen väntade redan utanför. De stego in och läto sig föras till

Aulus’ hus. Petronius’ hus låg på södra sluttningen av Palatinen, bredvid
Carinæ. Den kortaste vägen hade alltså varit den bakom Forum, men då
Petronius samtidigt ville besöka guldsmeden Idomeneus, så befallde han, att man
skulle bära dem över Vicus Apollinis och Forum till Vicus Sceleratus, vid vars
hörn det fanns en mängd stånd, med varor av alla slag.

De jättelika negrerna lyfte bärstolen och satte sig i rörelse, och framför
dem gingo de slavar, som kallades pedisequi. Petronius tycktes fundera över
något; slutligen sade han:

— Jag kom att tänka på, att om din skogsnymf inte är någon slavinna, så
kunde hon väl lämna Plautius’ hus och flytta in i ditt. Du skulle överhopa
henne med kärlek och rikedomar, liksom jag gör med min Chrysothemis,
vilken, i förbigående sagt, jag är lika trött på som hon på mig.

Marcus skakade på huvudet.

— Varför inte? frågade Petronius. I värsta fall kommer saken inför
kejsaren, och då kan du vara säker på, att han kommer att stå på din sida tack
vare mitt inflytande.

— Du känner inte Lygia, svarade Vinicius.

— Tillåt mig fråga, om du känner henne själv mer än till utseendet. Har
du talat med henne? Har du tillstått din kärlek för henne?

— Jag såg henne första gången vid springbrunnen, sedan har jag mött
henne två gånger. Under min vistelse i Aulus’ hus bodde jag i den för
gästerna avsedda villan. Då jag hade en bruten arm, kunde jag inte deltaga i
den gemensamma taffeln. Först på aftonen före den dag, då jag skulle resa,
träffade jag Lygia vid aftonmåltiden — men jag fick inte tillfälle att tala
med henne. Jag måste sitta och höra på Aulus, som berättade om sina segrar
i Brittannien och om jordegendomarnas förfall i Italien. Jag betvivlar, att
Aulus kan tala om något annat, och jag tror inte, att vi kunna undgå det i
dag, såvida inte vi i stället få höra talas om vår tids förvekligande. De ha
fasaner i sin hönsgård, men de äta dem inte, då de ha den uppfattningen, att
varje uppäten fasan påskyndar det romerska väldets undergång. Andra gången
mötte jag henne vid vattencisternen i trädgården. Hon hade vasstrån i
handen, vars vippor hon doppade i vattnet och bestänkte därmed de liljor, som
växte runtomkring. Se på mina knän. Vid Herkules’ sköld, jag försäkrar dig,
att de inte darrade, då våra skaror stormade fram mot parthernas vilda hopar,
men de skälvde vid den där cisternen. Och förvånad som en gosse, tiggde
endast mina blickar om medlidande, och jag kunde inte på länge få fram
ett ljud.

Petronius såg på honom med en viss avund.

— Du lycklige! utropade han. Om världen är aldrig så ond, så finns det
ändå något, som har evig skönhet, ungdomen.

Efter en tund frågade han:

— Du talade alltså inte till henne?

— Jo, det gjorde jag. Då jag hämtat mig något, sade jag henne, att jag
nyss hade återkommit från Asien, att jag brutit min arm och lidit mycket,
men att jag nu, då jag skulle lämna detta hus, insåge, att det var bättre att
där uthärda de största plågor än att njuta av livet annorstädes. Hon var även
förvirrad och lyssnade till mina ord med sänkt huvud, under det hon med ett

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 15:45:40 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/quovadis/0015.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free