- Project Runeberg -  Quo vadis? Berättelse från Neros dagar /
18

(1930) [MARC] Author: Henryk Sienkiewicz Translator: Maggie Olsson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
Note: Translator Maggie Olsson died in 1999, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

— i8 —

Det är något oerhört så här på senhösten. En riss Cotta, som berättade mig
detta, tillfogade, att prästerna på grund härav hade profeterat stadens
undergång eller åtminstone ett mäktigt hus’ fall, en katastrof, som blott skulle
kunna avvärjas genom utomordentligt stora offer.

Aulus menade, att sådana järtecken ej borde få ringaktas. Kanske gudarna
vredgades på grund av den tilltagande gudlösheten. Det var förklarligt, att
ett försoningsoffer var väl på sin plats i ett dylikt fall.

— Ditt hus, Plautius, är inte vidare stort, fastän en stor man bor där.
Mitt är mycket för stort för en sådan odåga som jag, men om någon fara
hotade ett hus så stort som till exempel domus transitoria, skulle det väl då
löna sig för oss att offra för att förebygga dess fall?

Aulus svarade ej på detta Petronius kände sig oangenämt berörd av denna
försiktighet, ty fastän han fullständigt hade förlorat känseln för skillnaden
mellan gott och ont, så hade han i alla fall aldrig varit någon angivare, och
man kunde lugnt tala med honom om det. Därför bytte han åter om
samtalsämne och började prisa Plautius’ och den goda smak, som härskade överallt.

— Det är ett gammalt hus, sade Plautius, jag har inte ändrat något här
sedan jag ärvde det.

Då man drog från förhänget, som skilde atrium från tablinum, kunde man
se genom hela huset, genom det angränsande peristylum och den innanför
liggande salen, som kallades æcns ända till trädgården, som på detta avstånd
såg ut som en ljus tavla infattad i en mörk ram. Klingande barnskratt hördes
därifrån.

— Ack, fältherre, sade Petronius, tillåt oss då att på närmare håll få höra
detta hjärtliga skratt, som man nu så sällan får höra.

— Gärna, svarade Plautius och steg upp. Min lille Aulus och Lygia spela
boll. Men vad skrattet beträffar, så tror jag, Petronius, att du tillbringar ditt
liv under skratt.

— Men detta skratt har ändå en helt annan klang, svarade Petronius.

— Petroinus skrattar inte bara om dagarna, tillfogade Vinicius, han skrattar
även hela nätter igenom.

Under dylikt samtal gingo de genom huset och befunno sig så i trädgården,
där Lygia och den lille Aulus spelade boll. Slavar samlade upp bollarna och
gåvo dem åt ungdomarna. Petronius kastade en flyktig blick på Lygia och
gossen. Då den senare fick syn på Vinicius, sprang han till honom. Denne
bugade sig för den vackra flickan, som stod med en boll i handen, med håret
i oordning, rodnande och andfådd.

Men i trädgårdens triclinium, som skuggades av murgröna, vinrankor och
kaprifolium, satt Pomponia Græcina, och de gingo dit för att hälsa på henne.
Petronius kände henne, fastän han icke hörde till husets besökare, ty han såg
henne ofta hos Antistia, Rubelius Plautus’ dotter, vidare hos Seneca och
Pol-fios. Han kunde icke undgå att känna en viss beundran inför hennes sorgsna
men regelbundna ansikte, hennes ädla rörelser, hennes hållning och hennes
tal. Pomponia förvirrade hans begrepp om kvinnan, till den grad, att denne
i grund förstörde, mest själviske man i Rom icke blott kände en viss aktning
inför henne, utan till och med förlorade sin säkra hållning. Så även nu, ty
då han tackade henne för hennes vänlighet mot Vinicius, kallade han henne
ofrivilligt dotnina, vilket aldrig föll honom in, då han talade med Calvia
Crispinilla, Serebonia, Valeria Solina eller med andra kvinnor ur stora
världen. Då han hälsat och tackat, beklagade han, att man så sällan såg Pom-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 15:45:40 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/quovadis/0020.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free