- Project Runeberg -  Quo vadis? Berättelse från Neros dagar /
20

(1930) [MARC] Author: Henryk Sienkiewicz Translator: Maggie Olsson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
Note: Translator Maggie Olsson died in 1999, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

- 20 -

— Vi ha här i huset en lärare, en grek, sade han till Petronius, han
undervisar vår gosse, och flickan bevistar lektionerna. Hon är ännu så ung, men
vi äro båda mycket fästade vid henne.

Petronius såg genom murgrönan och kaprifolium på de tre ungdomarna.
Vinicius hade tagit av sig togan och var endast iklädd tunikan, och han
kastade bollen, som Lygia sökte fånga. Vid första anblicken hade flickan ej
gjort något djupare intryck på Petronius. Hon tycktes honom alltför
spenslig. Men då han sett henne på närmare håll i triclinium, tänkte han för sig
själv, att morgonrodnaden förvisso ej kunde se annorlunda ut, och som
kännare förstod han, att det låg något säreget över henne. Han beundrade allt
hos henne; den genomskinliga hyn, de friska läpparna, ögonen blå som havet,
den alabastervita pannan, det rika, mörka håret, som skiftade som bärnsten
och korintisk koppar, armarnas gudomliga rundning och hela den smidiga
gestalten, som tycktes ung som en majdag och nyutspruckna blommor.
Konstnären inom honom vaknade, och han tänkte, att en staty av henne borde
bära inskriften "Vår". Han kom plötsligt att tänka på Crysothemis, och han
kände en lust att skratta högt Hon tycktes honom nu som en vissen ros med
sitt guldpudrade hår och sina svärtade ögonbryn. Och ändå avundades hela
Rom honom denna Chrysothemis. Sedan erinrade han sig Poppæa, och denna
berömda Poppæa föreföll honom likaledes som en själlös vaxdocka. Denna
finlemmade flicka var inte blott våren förkroppsligad utan också den strålande
Psyche.

— Vinicius har rätt, tänkte han, och min Chrysothemis är gammal, gammal
som Troja.

Så vände han sig till Pomponia Græcina och sade:

— Nu förstår jag, domina, varför ni föredrager ert hem framför Cirkus och
gästabuden på Palatinen.

— Ja, sade hon och såg på barnen.

Och den gamle härföraren började berätta flickans historia och vad han
hört av Atelius Hister om lygiernas folk.

De tre ungdomarna slutade med sitt spel och började gå fram och tillbaka
i trädgården, och de sågo ut som tre vita statyer mot bakgrunden av myrten
och cypresser. Lygia höll den lille Aulus i handen. Sedan satte de sig på
en bänk vid piscinan, som befann sig mitt i trädgården, och gossen började
roa sig med att skrämma bort fiskarna i det genomskinliga vattnet, men
Vinicius fortsatte det avbrutna samtalet:

— Så var det, sade han med bävande röst. Knappt hade jag lagt av
prætex-tan, förän jag sändes till de asiatiska legionerna. Jag kände varken Rom,
livet eller kärleken. Jag kände något till Anakreon och Horatius, men jag
skulle inte varit i stånd att som Petronius deklamera vers, då jag inte kunde
få fram ett ord för beundran. Som gosse besökte jag Musonius’ skola, han,
som lärde oss, att vår lycka bestode i att vilja detsamma, som gudarna vilja,
att alltså vår lycka berodde av vår egen vilja. Och likväl tror jag, att det
finns en annan, större och ljuvare lycka, som inte beror av vår vilja, emedan
det endast är kärleken, som kan skänka oss den. Gudarna själva söka ju
denna lycka, även jag, som hittills icke känt kärleken, vandrar blott i deras
fotspår, då jag söker efter henne, som vill skänka mig denna kärlek.

Han tystnade, och en lång stund hörde man endast vattnets plaskande, då
gossen kastade stenar i dammen för att skrämma bort fiskarna. Sedan
började Vinicius tala igen, och hans röst blev ännu lägre och mjukare:

— Du känner väl Titus, Vespasianus’ son? Man säger, att han var knap-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 15:45:40 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/quovadis/0022.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free