Note: Translator Maggie Olsson died in 1999, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II - III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och aftonens ro sänkte sig ned över människorna, träden och över hela
trädgården.
Petronius frapperades av denna frid, isynnerhet av den, som låg över
människorna. I Pomponias’, Aulus’, Lygias och gossens ansikten fanns det
något som han icke såg i de ansikten, som omgåvo honom alla dagar, eller
rättare alla nätter, nämligen ett visst lugn och en viss lycka, som blott kunde
härröra från ett sådant liv, som de alla här förde. Och med en viss
förvå-ntng tänkte han på, att det fanns ett slags skönhet och lycka, som han inte
kände till. Han kunde inte undertrycka tanken utan vände sig till Pomponia
och sade:
— Jag tänker på, hur olik ändå er värld är mot den, som Nero härskar över.
Hon lyfte sitt ansikte mot aftonrodnaden och sade enkelt;
— Över världen härskar inte Nero, utan Gud.
Det uppstod ett ögonblicks tystnad. Bortifrån triclinium hördes stegen av
den gamle fältherren, Vinicius, Lygia och gossen. Men innan de hunnit fram,
frågade Petronius:
— Du tror alltså på gudarna, Pomponia?
— Jag tror på Gud, som är en, rättrådig och allsmäktig, svarade Aulus
Plautius’ maka.
III.
— Hon tror på en gud, som är allsmäktig och rättrådig, upprepade
Petronius, då han åter befann sig ensam med Vinicius i bärstolen.
— Om hennes gud är allsmäktig, så härskar han över liv och död, och
om han är rättrådig, så är han alltså även rättrådig, då han sänder döden. Men
varför bär då Pomponia sorg efter Julia? Då hon sörjer Julia, klandrar hon
ju sin gud. Jag måste tala om denna tankegång för Cæsar, ty jag anser, att
jag är lika skicklig i dialektik som Sokrates. Vad kvinnorna beträffar,
medger jag, att var och en av dem har tre eller fyra själar, men ingen enda en
förnuftig själ. Må Pomponia tillsammans med Seneca och Cornutus grubbla
över hennes stora Logos. Jag skulle ju tala med henne och Plautius om
något annat. Vid den heliga Isis! Om jag sagt henne rent ut, varför vi hade
kommit, så tror jag, att hennes dygd hade givit sig tillkänna som en
kopparsköld, på vilken man slår med en käpp. Och jag vågade inte. Kan du tänka
dig, Vinicius, jag vågade inte. Påfåglar äro vackra fåglar, men de skrika så
förfärligt. Jag fruktade det skriket. Men jag måste gilla ditt val. I
sanning, en rosenfingrad Eos! Och vet du, vad hon erinrar mig om? Om
våren. Icke vår italienska vår, då endast ett äppelträd här och där bär
blommor och olivträden förbliva grå, utan en sådan vår, som jag en gång upplevat
i Helvetien, ung, frisk och skär. Vid den bleka Selene, jag förvånar mig icke
över dig, Marcus, men kom ihåg, att du älskar en Diana och att Aulus och
Pomponia äro beredda att slita dig i stycken, liksom hundarna en gång
sön-dersleto Actæon.
Vinicius satt tyst en stund med sänkt huvud och sedan sade han med en
röst, som darrade av lidelse:
— Jag åtrådde henne nyss, men nu åtrår jag henne ännu mer. Jag måste
äga henne Om jag vore Zeus, skulle jag hölja henne i ett moln, som han
gjorde med lo, eller i en regnskur, som han gjorde med Danæ. Jag skulle vilja
kyssa hennes läppar, tills hon skrek av smärta. Jag skulle vilia döda och
bortföra Aulus och Pomponia för att bära henne bort till mitt hus. Jag kommer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
