Note: Translator Maggie Olsson died in 1999, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 24 —
mord och död. I det ögonblick, då centurionen slog med sin hammare på
porten och en slav tillkännagav, att soldater stodo utanför, greps hela huset
av skräck. Familjen samlades genast kring sitt överhuvud, ty alla voro
övertygade om, att någon fara hotade honom. Pomponia slingrade armarna om
hans hals och tryckte sig tätt intill honom. Lygia, vars ansikte var blekt som
döden, kysste hans händer; den lille Aulus hängde sig fast vid hans toga.
Slavar och slavinnor började strömma till från hela huset. Utrop som: "Heu!
heul me miseruml" hördes överallt. Kvinnorna började gråta högljutt, och
många började redan riva sina kinder och hölja sina huvuden med kläden.
Blott den gamle härföraren själv, som sedan många år tillbaka var van att
se döden i ansiktet, förblev lugn; hans örnansikte såg ut, som om det var
hugget i sten. Efter en stund, då han hade skickat bort tjänarna, och det
åter var lugnt, sade han:
— Lämna mig, Pomponia. Även om jag skall dö, så skola vi nog ändå få
tid att taga farväl av varandra.
Han sköt henne sakta undan, och Pomponia ropade:
— O, om jag ändå finge dö med dig, Aulus!
Sedan sjönk hon på knä och började bedja med sådan kraft, som endast
ångesten för den älskade kan skänka.
Aulus gick ut i atrium, där centurionen väntade. Det var Cajus Hasta, som
en gång varit hans vapenbroder och stått under hans befäl i de brittiska krigen.
— Var hälsad, fältherre, sade han. Jag kommer med en hälsning och
befallning från Cæsar. Här äro tavlorna och tecknet på, att jag kommer i hans
namn.
— Jag tackar Cæsar för hälsningen, och hans befallning skall jag lyda,
svarade Aulus. Var hälsad, Hasta, och säg vilken befallning du för med dig
— Aulus Plautius, började Hasta, Cæsar har fått veta, att i ditt hus vistas
dottern till lygiernas konung, som under den hjältemodige Claudius’ livstid
överlämnade henne åt romarna som en borgen för, att lygierna icke skulle
överskrida romarväldets gränser. Den gudomlige Nero tackar dig för, att du under
så många år visat henne sådan gästvänskap i ditt hus, men då han icke längre
vill, att hon skall ligga ditt hus till last och dessutom med hänsyn till, att hon
såsom gisslan måste stå under Cæsars och senatens omedelbara beskydd,
befaller han dig att utlämna henne till mig.
Aulus var alltför mycket soldat för att låta ett enda ord av klagan
undslippa sig inför denna befallning. Men en fåra av plötslig vrede och smärta
visade sig på hans panna. Inför denna vredens fåra hade de brittiska
legionerna fordom darrat, och även nu målade sig ett uttryck av förskräckelse på
Hastas ansikte. Men i denna stund kände sig Aulus Plautius maktlös
gentemot befallningen. Han stod tyst en stund, men så lyfte han ögonen mot
den gamle centurionen och sade lugnt:
— Vänta mig här i atrium, Hasta, så skall gisslan överlämnas till dig.
Då han sagt detta, gick han till andra ändan av huset, där Pomponia
Græ-cina, Lygia och gossen väntade honom med bävan och ångest.
— Varken död eller landsförvisning hotar någon av oss, sade han, men
likväl äro Cæsars sändebud olyckans härolder. Det rör sig om Lygia.
— Om Lygia! utropade Pomponia förvånad.
— Ja, så är det, svarade Aulus.
Han vände sig till flickan och sade:
— Lygia, du har uppfostrats i vårt hus, som vårt eget barn, och Pomponia
och jag älska dig som en dotter. Men du är icke vår dotter. Du är en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
