Note: Translator Maggie Olsson died in 1999, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
en makt, som rar större än Neros, en barmhärtighet, som var större än hans
grymhet.
Och hon tryckte flickans huvud ännu närmare till sitt bröst, men Lygia sjönk
efter en stund ner på knä och dolde huvudet i vecken på Pomponias klädnad.
Hon förblev en stund i denna ställning, och då hon slutligen steg upp, syntes
hennes ansikte något lugnare.
— Det gör mig ont om dig, moder, och om min fader och broder, men jag
vet, att varje motstånd skulle tjäna till intet, utan endast störta oss alla i
fördärvet. Men jag lovar dig, att jag aldrig skall glömma dina ord i Cæsars
hus.
Ännu en gång lade hon armarna om hennes hals, och sedan gingo de ut ur
sovrummet, och Lygia började taga farväl av gossen Aulus, av den gamle
greken, som varit hennes lärare och av alla slavarna.
En av dem, en lång, bredaxlad lygier, som man i huset kallade Ursus, och
som tillsammans med flickan och hennes moder och en del andra tjänare
kommit till romarnas läger, föll till hennes fötter, och sedan vände han sig till
Pomponia och utropade:
— O, domina, tillåt mig att följa min härskarinna, så att jag må tjäna och
vaka över henne i Cæsars hus.
— Du är väl icke vår tjänare, utan Lygias, svarade Pomponia Græcina. Men
tror du, att man släpper in dig i Caesars hus? Och hur skulle du kunna vaka
över henne där?
— Det vet jag icke, domina, jag vet bara, att jag kan bryta sönder järn,
som vore det trä i mina händer.
Aulus Plautius, som nu kom dit och fick höra, vad de talade om, icke blott
gillade Ursus förslag, utan förklarade, att de icke hade något rätt alls att
behålla honom. Då de på Cæsars befallning sände tillbaka Lygia, måste de även
sända den övriga gisslan med. Och han viskade till Pomponia, att de under
namn av gisslan kunde skicka med flickan så många slavar, som de funno
nödigt; centurionen skulle ej lägga hinder i vägen.
Detta var för Lygia en viss tröst. Pomponia var även glad över, att hon
själv skulle få välja ut de tjänare, som Lygia skulle ha omkring sig. Utom
Ursus befallde hon, att Lygias gamla sköterska, två kvinnor från Cypern, som
voro skickliga i att frisera och två germanska flickor, som skulle vara henne
behjälpliga vid badet, skulle följa med. Hennes val föll uteslutande på
anhängare av den nya läran, och då även Ursus sedan flera år tillbaka bekände
sig till denna, så kunde Pomponia nu glädja sig åt tanken, att sanningens
frön skulle utsås även i Cæsars hus.
Hon skrev också några ord till Acte, Neros frigivna slavinna och anbefallde
flickan i hennes skydd. Pomponia hade visserligen aldrig sett Acte vid de
sammankomster, som anhängarna av den nya läran höllo, men hon hade hört
av dessa, att Acte aldrig vägrade dem en tjänst och att hon begärligt läste
Paulus’ av Tarsus brev. Hon visste även, att den frigivna levde i ständig
sorg, emedan hon var helt olika de övriga tjänstekvinnorna i Neros hus, och
att hon var allmänt känd som palatsets goda genius.
Hasta åtog sig att egenhändigt lämna fram brevet. Då han ansåg det helt
naturligt, att en kungadotter måste ha sin uppvaktning, gjorde han inga
svårigheter alls, emedan slavarna skulle följa med; han var snarare förvånad över
deras ringa antal. Men han bad dem att skynda sig, ty eljest kunde han bli
misstänkt för försumlighet vid utförandet av sina order. Skilsmässans timma
var inne. Lygias och Pomponias ögon fylldes med tårar. Aulus lade ännu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
