Note: Translator Maggie Olsson died in 1999, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 30 —
VI.
Petronius var hemma; portvakten vàgade icke hejda Vinicius, som kom
inrusande i atrium som en stormvind. Då han fick höra, att husets herre befann
sig i biblioteket, störtade lian dit in. Han fann Petronius sysselsatt med att
skriva, han ryckte röret ur hans hand, bröt det i bitar, som han kastade på
golvet. Sedan grep han tag i ePtronius’ armar, förde sitt ansikte tätt intill
hans och frågade med hes röst:
— Var har du gjort av henne? Var befinner hon sig?
Men nu skedde något otroligt. Den spenslige och förvekligade Petronius
fattade tag i den unge atletens händer, höll dem fast som i ett skruvstäd med
sin ena hand och sade:
— Jag är endast svag om morgnarna, om aftnarna återfår jag min forna
kraft. Försök att komma loss. Det tyckes, som en vävare hade undervisat
dig i gymnastik och en smed i uppförande.
På hans ansikte syntes icke ett spår av vrede, endast ögonen uttryckte mod
och energi. Efter en stund släppte han Vinicius’ händer, och denne stod
framför honom, förödmjukad, skamsen men kokande av raseri.
— Du har en hand av stål, sade han, men jag svär dig vid alla
underjordens makter, att jag skall sticke en kniv i din strupe, om du har förrått mig,
även om det måste ske i Cæsars salar.
— Låt oss tala lugnt, sade Petronius. Stål är, som du ser, starkare än
järn. Jag behöver följaktligen icke frukta dig. Men jag beklagar ditt
klumpiga uppförande, och om mänsklig otacksamhet ännu kunde förvåna mig, så
skulle jag förvånas över din.
— Var är Lygia?
— I Cæsars hus.
— Petronius!
— Lugna dig och sätt dig ner. Jag bad Cæsar om två ting, som han
beviljade mig: att taga Lygia ur Aulus’ hus och skänka henne åt dig. Har du
icke en kniv gömd mellan vecken i din toga? Kanske du vill genomborra mig?
Jag råder dig emellertid att vänta ännu några dagar, i annat fall skulle du
kastas i fängelse, och Lygia skulle finna det enformigt i ditt hus.
Det uppstod en stunds tystnad. Vinicius såg på Petronius med förvånade
ögon och sade:
— Förlåt mig! Jag älskar henne, och kärleken förvirrar mina sinnen.
— Hör på, Marcus. I förrgår sade jag till Cæsar: ’Min systerson Vinicius
har förälskat sig till den grad i en mager flicka, som uppfostras i Aulus’ hus,
att hans hus förvandlats till ett ångbad av hans många suckar. Varken du,
Cæsar, eller jag, som veta vad verklig skönhet är, skulle vilja ge tusen
sester-tier för henne, men pojken har alltid varit dum, och nu har han fullständigt
förlorat förståndet.
— Petronius!
— Om du inte förstår, att jag sade så för att skydda Lygia för hans lustar,
så tror jag snart själv, att jag talat sant. Jag intalade Cæsar, att en sådan
estetiker som han icke skulle kunna anse henne för en skönhet, och Nero,
som icke tilltror sig att se med andra ögon än mina, skall icke upptäcka någon
skönhet hos henne och följaktligen icke heller åtrå henne. Icke Cæsar utan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
