Note: Translator Maggie Olsson died in 1999, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI - VII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— II —
Jag har tagit Lygia från Aulus för att giva henne åt dig. Lysippus skulle ha
skapat en underbar grupp av er två. Ni äro båda vackra, alltså är mitt
handlingssätt vackert; och då det är vackert, kan det icke vara förkastligt. Se,
Marcus, framför dig ser du dygden, förkroppsligad i Petronius. Om Aristides
hade levat, skulle han ha erbjudit mig hundra minaer för ett kort föredrag
om dygden.
Men Vinicius, som intresserade sig mer för verkligheten än för filosofi, sade:
— I morgon skall jag alltså få se Lygia, och sedan skall hon vistas i mitt
hus, ända tills döden skiljer oss åt.
— Du får Lygia, men jag kommer att få Aulus på halsen. Han kommer
att nedkalla alla de underjordiska gudarnas hämnd över mitt huvud. Och om
han ändå först ville ta några lektioner i deklamation! Men han kommer att
gräla, precis som min förre portvakt grälade på mina klienter. Så jag var
tvungen att skicka honom ut på landet.
— Aulus har varit hos mig, och jag lovade att sända honom underrättelser
om Lygia.
— Skriv då till honom, att den gudomlige Cæsars vilja är högsta lag, och
att du skall kalla din förstfödde son Aulus. Man måste trösta den gamle med
något. Jag tror nästan, att jag skall be Cæsar, att han i morgon bjuder honom
till gästabudet. Jag hoppas, att han då får se Lygia vid din sida.
— Gör det inte, sade Vinicius. Det gör mig ont om dem, i synnerhet om
Pomponia.
Och han slog sig ned för att skriva det brev, som berövade den gamle
fältherren sista skymten ar hopp.
VII.
Inför Acte, Neros forna älskarinna, brukade fordom även de mäktigaste
huvuden i Rom böja sig. Men hon hade avböjt att blanda sig i de offentliga
angelägenheterna, och om hon någon gång gjorde sitt inflytande över den
unge härskaren gällande, så skedde det endast för att bedja om nåd för
någon. Stilla och anspråkslös vann hon mångas tacksamhet utan att förskaffa
sig någon fiende. Icke ens Octavia hatade henne. Man visste, att Acte
alltid älskat Nero med en sorgsen och smärtsam kärlek, och att hon numera
endast levde på minet av den tid, då Nero icke blott var ung och förälskad,
utan även en bättre människa än nu. Man visste, att hon icke kunde slita
sina tankar från denna tid och att hon icke väntade sig något mer av framtiden.
Men då det i själva verket icke var någon fara för att Cæsar skulle återvända
till sin forna älskarinna, betraktade man henne som en fullständigt ofarlig
varelse och lämnade henne därför i ro. Poppæa ansåg henne blott för en stilla
tjänarinna, och fordrade icke ens, att hon skulle skickas bort från palatset.
Då Cæsar en gång älskat henne och sedan skildes från henne utan groll,
nästan i vänlighet, hyste man allmänt aktning för henne. Nero skänkte henne
friheten åter, gav henne en våning i palatset, eget sovrum och egna tjänare.
Och liksom Pallas och Narcissus, fastän de voro frigivna slavar, på sin tid
icke blott sutto till bords med Claudius, utan även intogo en hög rang som
mäktiga statsdignitärer, så inbjöds även Acte emellanåt till Cæsars bord.
Kanske skedde det, emedan hennes skönhet utgjorde en verklig prydnad vid
taf-feln. För övrigt hade Nero för längesedan upphört att välja sitt sällskap med
urskillning. Till hans gästabud kom en brokig blandning av alla yrken och
stånd. Det fanns däribland senatorer, men mest sådana, som samtyckte till att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
