Note: Translator Maggie Olsson died in 1999, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 34 —
blicket utsätta sig för hans vrede? Man måste vara ett barn för att kunna
tala så. Av Lygias egna ord framgick, att hon icke ens var en gisslan, utan
en flicka, som övergivits av sitt folk. Ingen folkrätt skyddade henne, och
även om detta varit fallet, skulle Cæsar varit mäktig nog att trampa denna
under fötterna. Cæsar hade behagat taga henne till sig, och nu befallde han
över henne. Hädanefter måste hon lyda honom, han, som var mäktigare än
någon annan i hela världen.
— Även jag har läst Paulus’ av Tarsus brev, fortfor hon och även jag vet,
att över jorden råder Gud och Guds son, som är uppstånden från de döda,
men på jorden härskar endast Cæsar. Kom ihåg det, Lygia. Jag vet också,
att din ära icke tillåter dig bliva vad jag varit och att ni liksom stoikerna
hellre välja döden än vanära. Men hur kan du veta, att det är döden, som
väntar dig först och icke vanäran? Har du icke hört talas om Sejanus’ dotter,
som på Tiberius’ befallning skändades före sin död, på det att lagen skulle
hållas, som förbjöd att straffa en jungfru med döden? Lygia, Lygia, reta icke
Cæsar! Om det avgörande ögonblicket kommer, att du får välja mellan vanära
och död, då må du handla så, som ditt hjärta bjuder dig, men sök ej frivilligt
fördärvet och reta icke den jordiske guden!
Acte talade med verklig medkänsla, och då hon var närsynt, stack hon sitt
milda ansikte tätt intill Lygias, för att se vilket intryck hennes ord hade
gjort.
Men Lygia lade med barnsligt förtroende sina armar om Actes hals och
utropade:
— Vad du är god, Acte.
Och Acte, som rördes av flickans beröm och förtroende, tryckte henne till
sitt bröst. Sedan frigjorde hon sig från Lygias omfamning och sade:
— Min lycka och min glädje äro slut, men ond är jag icke.
Och hon började med raska steg gå fram och tillbaka i rummet och talade
liksom för sig själv i förtvivlan:
— Nej! Icke heller han var ond, på den tiden trodde han själv att han
var god, och han ville också vara god. Det vet jag bättre än någon annan.
Allt det andra kom senare, då han upphörde att älska. Andra ha gjort
honom till vad han är, andra — och Poppæa.
Hennes ögon fylldes med tårar. Lygia följde henne en stund med sina blå
ögon och så sade hon:
— Gör det dig ont om honom, Acte?
— Ja, svarade grekinnan tyst.
Och åter började hon gå fram och tillbaka, vridande sina händer i
förtvivlan.
Och Lygia frågade vidare:
— Älskar du honom fortfarande, Acte ? ■
— Jag älskar honom.
Och efter en stund tillade hon:
— Ingen annan än jag älskar honom.
Det uppstod en stunds tystnad, under det Acte bemödade sig att återvinna
sitt lugn, och då hennes ansikte återfått sitt vanliga uttryck av stilla sorg,
sade hon:
Låt oss tala om dig i stället, Lygia. Tänk inte på att motsätta dig Cæsars
vilja. Det vore vanvett. Men var bara lugn. Jag känner detta hus och tror,
att intet hotar dig från Cæsar. Hade Nero bortfört dig för egen räkning,
skulle man ej fört dig till palatset. Här härskar Poppæa, och sedan hon fött
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
