- Project Runeberg -  Quo vadis? Berättelse från Neros dagar /
39

(1930) [MARC] Author: Henryk Sienkiewicz Translator: Maggie Olsson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
Note: Translator Maggie Olsson died in 1999, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VII

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

~ 33 —

Pomponia skulle älska honom, och hon själv skulle vara. honom evigt
tacksam, kunde han knappast dölja sin rörelse, och han visste, att han aldrig
skulle kunna motstå hennes vilja. Hennes skönhet berusade hans sinnen, och
han åtrådde henne, men han kände också, att han på samma gång skulle tillbe
henne som en gudomlighet. Han kände också ett oemotståndligt behov att
tala om hennes skönhet och om sin vördnad för henne. Men då sorlet kring
bordet blev allt mera högljutt, flyttade han närmare henne och började viska
ljuva ord, som kommo ur djupet av hans själ och som klingade som musik
och berusade som vin.

Och Lygia berusades också av dem. Bland alla dessa främlingar, som
om-gåvo henne tycktes han henne allt kärare och mera förtroendeingivande. Han
lugnade henne, han lovade att han skulle taga henne bort från palatset och att
han aldrig skulle lämna henne. Han tillstod öppet, att han älskade henne
och att hon var honom kärare än allt annat på jorden. För första gången
i sitt liv lyssnade Lygia till sådana ord från en man, och det tycktes henne,
som att något vaknat inom henne, som fyllde henne med namnlös lycka och
namnlös smärta. Hennes kinder brände och hennes hjärta klappade. Hon
greps av ångest över, att hon hörde sådana ord och fröjdades över d^m.
Sorlet, musiken, blomdoften och de arabiska kryddorna började åter bedöva
henne. I Rom var det sed att ligga till bord, men hemma hade Lygia haft
sin plats mellan Pomponia och den lille Aulus. Nu låg Vinicius vid hennes
sida, ung, förälskad och lågande av lidelse. Hon kände den glöd, som
utströmmade från honom och kände på en gång blygsel och glädje. En ljuv
trötthet grep henne, som skulle hon falla i sömn.

Hennes närhet började också inverka på Vinicius. Hans ansikte blev blekt,
och hans näsborrar skälvde. Hans hjärta klappade hastigare under den
skarlakansröda tunikan, och han andades kort och flämtande. Även han befann
sig ju för första gången så nära henne. I hans ådror flammade en eld, som
han förgäves sökte släcka med vin. Det var icke vinet, som berusade honom,
utan hennes sköna ansikte, hennes bara armar och hennes jungfruliga bröst,
som höjde och sänkte sig under den gyllene tunikan. Till slut grep han
hennes hand och drog henne till sig, i det han viskade med darrande läppar:

— Jag älskar dig, Callina, du, min gudinna!

— Marcus, släpp mig! sade Lygia.

Men han hörde henne ej, utan fortsatte lidelsefullt:

— Min gudinna! Älska mig!

Men i detta ögonblick hördes från andra sidan om Lygia Actes röst;

— Cæsar betraktar er.

Vinicius greps av en plötslig vrede mot Cæsar och Acte. Hennes ord hade
löst förtrollningen, och han trodde, att Acte med avsikt velat avbryta hans
samtal med Lygia. Han lyfte huvudet och betraktade över Lygias arm den
unga frigivna i det han förtörnad sade:

— Acte, den tiden är förbi, då du vid festmåltiderna fick ligga vid Cæsars
sida, och man påstår nu, att du nästan är blind. Hur kan du då se honom ?

— Jag ser honom ändå, svarade Acte sorgset. Han är själv också närsynt,
och han betraktar er genom en smaragd.

Vinicius üörjade nu bli orolig, men han lugnade sig snart och började
betrakta Cæsar i smyg. Även Lygia riktade sina nyfikna och förskräckta ögon
på honom.

Acte hade talat sant. Cæsar satt lutad över bordet med ena ögat slute!
och höll framför det andra en rund, slipad smaragd. För ett ögonblick mötte

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 15:45:40 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/quovadis/0041.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free