Note: Translator Maggie Olsson died in 1999, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 40 —
hans blick Lygias, vars hjärta ångestfullt sammansnördes. Då hon ännu var
ett barn och vistades på Aulus’ sicilianska lantegendom, hade en gammal
egyptisk slavinna berättat henne om de drakar, som bodde i de djupa
bergsklyftorna, och nu tycktes det henne, som ett av dessa gröna drakögon stirrat
på henne. Hon grep tag i Vinicius’ hand som ett skrämt barn, och orediga
tankar jagade varandra i hennes huvud. Så såg han alltså ut, den
fruktansvärde Cæsar. Hon hade aldrig sett honom förut och hade föreställt sig
honom helt annorlunda. Hon hade tänkt sig ett förfärligt ansikte med ett
uttryck av förstenad elakhet i dragen. Och nu fick hon se ett stort huvud på
en tjock hals, huvudet var visserligen skräckinjagande, men på avstånd likt
ett barns. En ametistfärgad tunika kastade ett blåartat sken på hans korta
breda ansikte. Hans hår var mörkt och efter det mod som Otlio infört,
ordnat i fyra rader lockar. Han bar inget skägg, då han för kort tid sedan offrat
det åt Jupiter, för vilket offer Rom stod i stor tacksamhetsskuld till honom,
fastän det viskades man och man emellan, att han offrat det, emedan han,
liksom hela hans familj, hade rött skägg. Men det låg något demoniskt över
pannan, som sköt fram över ögonen I de sammandragna ögonbrynen läste
man medvetandet om hans allmakt. Men under denna en halvguds panna
befann sig ett ansikte, som på en gång påminde om en apa, en drinkare och
en komediant, ett ansikte, som avspeglade fåfänga och växlande begär, trots
sin ungdom pussigt och förstört. Detta ansikte tycktes Lygia lika vedervärdigt
som olycksbådande.
Efter en stund lade Nero smaragden på bordet och upphörde att se på henne.
Nu lade hon märke till hans utstående blå ögon, som tycktes glasartade och
tomma som ögonen på en död.
Och han vände sig till Petronius och sade:
— Är det den där gisslan, som Vinicius älskar?
— Ja, det är hon.
— Vad heter hennes folk?
— Lygier.
— Tycker Vinicius, att hon är vacker?
— Kläd en murken olivstam i en peplus och Vinicius skall finna den vacker.
Men i ditt ansikte, oförliknelige kännare, har jag redan läst den dom, du fällt
över henne. Ja, så är det. Hon är alldeles för mager och tunn. Men du
gudomlige skönhetsdomare, uppskattar icke endast ett vackert ansikte hos
kvinnan, och du har rätt. Ansiktet ensamt har ingenting att betyda. Jag har lärt
mycket vid din sida, men din säkra blick kan jag aldrig förvärva mig. Och
jag skulle kunna hålla vad med Tullius Senecio, fastän det är svårt att
bedöma hela gestalten här vid borden, att du om hans tillbedda redan fällt
domen: för smal om höfterna.
— För smal om höfterna, upprepade Nero och slöt ögonen.
På Petronius läppar lekte ett knappt märkbart leende, men Tullius Senecio,
som varit inbegripen i ett samtal med Vestinius om drömmar, vände sig till
Petronius, och fastän han icke hade en aning om vad saken gällde, utropade
han:
— Du misstager dig! Jag är alldeles av samma åsikt som Cæsar.
— Det är bra, svarade Petronius. Jag höll just på att bevisa, att du hade
en liten smula förstånd, men Cæsar påstod, att du var en fullkomlig åsna.
— Habetl sade Nero skrattande och vände sin tumme nedåt, som man
brukade göra på cirkus som tecken på, att en gladiator dukat under och skulle
erhålla dödsstöten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
