Note: Translator Maggie Olsson died in 1999, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 41 —
Och Vestinius, som trodde, att man fortfarande talade om drömmar, sade:
— Jag tror på drömmar, och Senecio har talat om för mig, att han också
tror på dem.
— 1 natt drömde jag, att jag var en vestalisk jungfru! sade Calvia
Crispi-nilla och lutade sig över bordet.
Därvid började Nero klappa i händerna och de andra följde hans exempel,
ty Crispinilla var skild flera gånger och känd i hela Rom för sitt
utsvävande liv.
Men hon låtsade om ingenting och fortsatte:
— Vore det så egendomligt? De äro alla gamla och fula, endast Rubria är
någorlunda vacker, så då skulle vi vara två respektabla, fastän Rubria om
sommaren får fräknar i ansiktet.
— Men medgiv ändå, du obefläckade Calvia, sade Petronius, att du endast
kan bli en vestalisk jungfru i drömmen.
— Och om Cæsar befallde det?
— Då skulle jag förvisso tro, att även de underligaste drömmar kunna gå
i uppfyllelse.
— De gå verkligen i uppfyllelse, sade Vestinius. Jag kan förstå, att man
icke tror på gudarna, men hur kan man låta bli att tro på drömmar?
— Och spådomar, sade Nero. Man spådde mig en gång, att Rom skulle
falla och att jag skulle härska över hela österlandet.
— Spådomar och drömmar höra samman, sade Vestinius. En prokonsul, sora
var mycket skeptisk, skickade en gång en slav med ett förseglat brev till
Mopsus’ tempel. Brevet fick icke öppnas, ty han ville se, om guden vore i
stånd att svara på en fråga, det innehöll. Slaven sov om natten i templet
för att se, om något uppenbarade sig för honom i drömmen; sedan kom han
hem och berättade: ’1 drömmen såg jag en yngling, strålande som solen, och
han sade blott ett enda ord: en svart!’ Då prokonsuln hörde detta bleknade
han, vände sig till sina gäster, som voro tvivlande som han, och sade; ’Vet
ni, vad som stod i brevet?’
Vestinius gjorde en paus, lyfte sin bägare och drack.
— Nå, vad stod det i brevet? frågade Senecio.
— Brevet innehöll denna fråga: ’Vilken tjur skall jag offra, en vit eller en
svart ?’
Det intresse, som denna berättelse väckt, bröts av Vitellius, som redan var
drucken och som nu utan orsak brast ut i ett bullersamt skratt.
— Vad skrattar den där talgtunnan åt? frågade Nero.
— Det är skrattet, som skiljer människorna från djuren, sade Petronius,
och han kan icke bevisa på något annat sätt, att han icke är ett svin.
Men Vitellius hejdade sig plötsligt mitt i skrattet, och i det han smackade
med läpparna, som glänste av sås och fett, såg han förvånad på de
närvarande, som om han först nu fått syn på dem.
Så lyfte han sin feta hand och ropade med hes röst:
— Jag har tappat min riddarring — ett minne från min fader.
— Som var skomakare, tillade Nero.
Men Vitellius brast åter ut i ett hejdlöst skratt och började söka efter sin
ring i vecken på Crispinillas dräkt.
Härunder började Vatinus efterhärma en förskräckt kvinnas skrik, och
Nigidia, Calvias väninna, en ung änka med ett barnsligt ansikte och utmanande
ögon, sade högt:
— Han söker något, som han aldrig mistat.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
