Note: Translator Maggie Olsson died in 1999, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 46 —
Han lade Landen på sin svettdrypande panna och funderade. Plötsligt
målade sig ett uttryck av förskräckelse på hans ansikte:
— Ja visst! Hos min moder, hos Agrippina.
Och dystra skräckbilder visade sig för hans syn.
— Man påstår, sade han, att hon nattetid vandrar omkring på det
mån-belysta havet vid Bajæ och Bauli. Hon bara går och går, som om hon sökte
någon. Och om hon kommer till en båt, ser hon i den och avlägsnar sig,
men fiskaren, som hon sett på, dör inom kort.
— Det vore ett bra ämne till en dikt, sade Petronius.
Vestinus sträckte på halsen som en gam och ropade hemlighetsfullt:
— Jag tror icke på gudarna, men jag tror på andar, åhå.
Men Nero hörde icke på honom, utan fortsatte;
— Jag har offrat till den avlidnas andar. Jag vill icke se henne. Det är
redan fem år sedan. Jag måste låta mörda henne, ty hon hade lejt en
mördare åt mig, och om jag ej hade förekommit henne, hade ni ej fått höra min
sång här i kväll.
— Jag tackar dig, Cæsar, i stadens och hela världens namn! utropade
Domitius Afer. Hit med vin! Rör på pukorna!
Larmet började på nytt. Lucanus, som nu var alldeles omslingrad med
murgröna, ville överrösta honom och skrek:
— Jag är ingen människa, utan en faun och lever i skogen.
Cæsar var nu alldeles drucken, män och kvinnor voro berusade. Vinicius
var lika drucken som de övriga. Hans mörka ansikte var blekt och tungan
lådde fast vid hans gom. Han talade nu med hög och befallande röst:
— Räck mig din mun! I dag eller i morgon, det kan göra detsamma.
Cæsar har tagit dig från Aulus för att skänka dig åt mig. Har du förstått?
Caesar har lovat mig det. Du måste bli min. Räck mig genast din mun,
jag kan inte vänta tills i morgon!
Han fattade tag i henne, men Acte försvarade henne, och hon själv
kämpade emot av alla krafter, ty hon kände, att hon höll på att duka under.
Men förgäves sökte hon göra sig fri från hans grepp, förgäves bad hon
honom med en röst, som darrade av ångest och smärta, att ha förbarmande
med henne. Hon kände hans heta andedräkt allt närmare sitt ansikte. Det
var ej längre den gode Vinicius, som hon nästan börjat älska, utan en
drucken, ond satyr, som fyllde henne med ångest och vämjelse.
Lygia blev allt svagare och svagare. Förgäves vände hon bort sitt ansikte
för att undgå hans kyssar. Han reste sig upp, slöt henne i sina armar och
betäckte hennes mun med heta kyssar.
I detta ögonblick rycktes hans armar loss av en fruktansvärd kraft, lika
lätt, som om de varit barnaarmar, och han kastades åt sidan som en torr
gren eller ett visset blad. Vad hade skett? Vinicius gnuggade sina
förvånade ögon och såg framför sig den jättelike Ursus, som han hade träffat i
Aulus’ hus.
Lygiern stod lugn, men han betraktade Vinicius så besynnerligt med sina
blå ögon, att blodet stelnade i den unge mannens ådror. Därpå tog han
kungadottern i sina armar och gick ut ur salen med lugna steg.
Acte steg upp och följde honom.
Vinicius satt ett ögonblick som förstenad, därpå steg han upp, skyndade
mot utgången och ropade:
— Lygia, Lygia!
Lidelse, förvåning, raseri och vin kommo honom att vackla. Han grep
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
