Note: Translator Maggie Olsson died in 1999, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII - IX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— II —
om om. Han skulle bege sig till biskopen, ty denne kunde läsa i himlen, vad
man skulle göra. Men kristna kunde han sammankalla på egen hand. Han
hade ju en hel del bekanta, slavar, gladiatorer och frigivna, både i Subura
och på andra sidan broarna. Han kunde samla ett tusen, ja till och med
två tusen. Och han skulle nog befria sin härskarinna och föra henne bort
från staden. De skulle vandra ända till världens ända, ända bort till sitt
eget land, där ingen hade hört talas om Rom.
Han stirrade framför sig, som såge han länge sedan förflutna och oändligt
avlägsna ting och han utropade:
— Till skogen! Ack, vilken skog! Vilken skog!
Men efter en stund ryckte han upp sig ur sina drömmar. Ja, han skulle
genast gå till biskopen, och på aftonen skulle han lura på bärstolen med
hundra man. Det betydde ingenting, om det var slavar eller pretorianer,
som följde den. De gjorde bäst i att icke komma för nära hans knytnävar,
även om de voro klädda i järnrustning.
Men Lygia lyfte fingret med barnsligt allvar och sade:
— Ursus! Du skall icke dräpa!
Och lygiern rev sig förvirrad med sin väldiga hand i nacken och mumlade
något. Han måste befria henne — hans ögons ljus — hon hade ju själv
bett honom om det. Han skulle göra sitt bästa. Men om ändå något skedde
mot hans vilja? Då skulle han ångra det djupt och bedja så ödmjukt till
Jet oskyldiga lammet, att den korsfäste skulle förbarma sig över honom. Men
hans händer voro så starka. —
Han talade med stor ömhet, och på det att de icke skulle märka hans
rörelse, böjde han sig djupt ned och sade:
— Nu går jag till den helige biskopen.
Acte slog armarna om Lygias hals och brast i gråt. Den frigivna förstod
nu, att det måste finnas en värld, där till och med i lidandet funnes en
större lycka än i det kejserliga palatsets prakt och glans. An en gång hade de
portar, som skilde henne från ijusct, öppnat sig på glänt. Men Acte kände,
att hon var ovärdig att träda över tröskeln.
IX.
Lygia var förtvivlad över att behöva skiljas från Pomponia Græcina, som
hon älskade av hela sitt: hjärta, och hon var även orolig för Aulus’ hus.
Men tanken på, att hon nu offrade överflöd och lyx för den sanna läran,
fyllde henne på samma gång med glädje. Kanske blandades denna känsla
med en viss barnslig nyfikenhet, huru väl livet skulle gestalta sig långt borta
bland vilda djur och barbarer. Men framför allt var hon uppfylld av den
fasta tron, att hon genom detta handlingssätt följde sin gudomlige mästares
befallningar, och att lian därför skulle vaka över sitt lydiga barn. Vad skulle
väl då kunna hända henne? Hon ville gärna lida för hans skull.
Då hon ännu bodde i Aulus’ hus, hade ofta förebrått sig att hon, som
var en kristen, ej offrat något för den korsfäste, om vilken Ursus talade
med sådan ömhet. Men nu var ögonblicket inne. Lygia kände sig nästan
lycklig och började berätta om sin lycka för Acte, som emellertid icke kunde
förstå henne. Hon ville övergiva sitt hem, lämna staden, trädgårdarna,
templen och pelarhallarna, allt, som var vackert, det soliga landet och
människorna, som hon älskade. Och varför? För att dölja sig för en ung och vacker
ädling, som älskade henne. Detta kunde hon ej fatta, i synnerhet som svåra
faror hotade flickan, vilka kanske skulle kosta henne livet. Acte var av
naturen rädd och tänkte med ångest på vad denna kväll skulle bringa i sitl
sköte. Men hon ville icke oroa flickan med sina farhågor utan uppmanade
henne i stället att gå till vila. Det behövde hon efter den sömnlösa natten.
De begåvo sig båda till Actes sovrum, som med hänsyn till dennas forna
förhållande till Csesar var mycket luxuöst inrett. Där lade de sig bredvid
varandra, men Acte kunde ej somna. Förut hade hennes liv förefallit henne
dystert och hopplöst, men nu syntes det henne med ens skamligt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
