- Project Runeberg -  Quo vadis? Berättelse från Neros dagar /
57

(1930) [MARC] Author: Henryk Sienkiewicz Translator: Maggie Olsson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
Note: Translator Maggie Olsson died in 1999, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XI

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

— 57 —

honom som en ren omöjlighet; blotta tanken därpå försatte honom i raseri.
Den unge krigarens otyglade natur stötte för första gången på motstånd, och
han kunde icke förstå, huru någon vågade korsa hans önskningar. Vinicius
skulle hellre ha sett, att Rom lagts i aska, än att han icke skulle fått sina
önskningar uppfyllda. Glädjens bägare hade ryckts från hans läppar, och
tycktes honom, som om något oerhört hade hänt, något som ropade på hämnd
i alla människors och gudars namn.

Han kunde ej finna sig i detta öde, ty aldrig förut hade han åtrått något
så lidelsefullt som Lygia Det föreföll honom, som om han ej skulle kunna
leva utan henne. Stundom blev han nästan vansinnig av vrede. Han ville ha
henne hos sig endast för att slå henne, för att vid håret släpa henne till
sovrummet och där utösa sin vrede över henne. Men så greps han av en
fruktansvärd längtan efter hennes röst, etter hennes gestalt och hennes ögon, och
han kände, att han skulle falla till hennes fötter. Han ropade hennes namn,
han bet i sina fingrar, han slet sitt hår. Han bemödade sig att tänka lugnt
över, hur han skulle söka efter henne, med det var omöjligt. Men plötsligt
for som en blixt genom hans huvud den tanken, att det icke kunde vara någon
annan än Aulus, som rövat bort henne, och att han måste veta, var hon hölls
gömd.

Han rusade upp för att skynda till Aulus. Om denne icke ville utlämna
Lygia åt honom, skulle han gå till Cæsar och anklaga den gamle härföraren
för olydnad, men dessförinnan skulle han få honom att tala om var Lygia
uppehöll sig. Även om de frivilligt lämnade henne från sig, skulle han
hämnas. Hans hämndlystna och oförsonliga natur fröjdade sig vid tanken på
Pomponia Græcinas förtvivlan, då en centurion skulle bringa den gamle Aulus
dödsdomen. Han var säker på, att han skulle kunna utverka detta av Cæsar.
Petronius skulle vara honom behjälplig.

Men plötsligt slog honom en förfärlig tanke. Kanske det var Cæsar själv,
som hade rövat bort Lygia? Det var ju allmänt känt, att Cæsar roade sig med
nattliga överfall. Till och med Petronius deltog ibland i dessa nöjen, som
huvudsakligen bestod i, att man fångade kvinnor och hissade dem i en
soldatmantel, tills de förlorade medvetandet. Nero själv kallade dessa utflykter
"pärlfiske", ty det hände ofta, att man i de smala, fattiga gränderna träffade
på verkliga pärlor av ungdom och skönhet. Sedan fördes "pärlan" till palatset
eller till en av Cæsars många lantställen, eller också skänkte Cæsar den till en
en av sina gunstlingar. Kanske samma öde drabbat Lygia? På festen hade ju
Cæsar betraktat henne och Vinicius tvivlade ej ett ögonblick på, att han måste
finna henne vara den skönaste kvinna, han någonsin sett. Det måste vara
så. Visserligen hade ju Nero haft henne i palatset, och han kunde ju ha
behållit henne där. Men Cæsar var ju, som Petronius hade sagt, en feg stackare
även i sina brott, och han föredrog att begå sina onda gärningar i hemlighet.
I detta fall hade han naturligtvis fruktat Poppæas hämnd. Nu insåg han
också, att Aulus aldrig hade vågat med våld föra bort en flicka, som han fått
i gåva av Cæsar . Vem skulle för resten våga det? Kanske den där jättelike
lygiern med de blå ögonen, som på festen hade trängt in i salen och burit
bort Lygia? Men var skulle han kunna gömma henne? Nej, en slav hade ej
kunnat utföra detta Därför kunde det ej vara någon annan än Cæsar, som
rövat bort henne.

Vid denna tanke svartnade det för Vinicius’ ögon och svettpärlor trängde
fram på hans panna. Om det var så, hade han förlorat Lygia för altlid. Han
skulle kunna rycka henne från varje annan, men icke från Cæsar. I
tankarna såg han Lygia i Neros armar, och för första gången i sitt liv förstod
han, att det finnes tankar, som en människa ej kan uthärda. Nu först förstod
han, huru mycket han älskade henne. Alla minnen, som voro förknippade med
Lygia, jagade med blixtens hastighet genom hans själ. Han såg henne vid
springbrunnen, i Aulus’ hus och vid festen. Han kände åter hennes närvaro,
värmen av hennes kropp och sötman av de kyssar han .rövat från hennes
oskyldiga läppar . Hon föreföll honom hundra gånger skönar e än alla männi-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 15:45:40 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/quovadis/0059.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free