- Project Runeberg -  Quo vadis? Berättelse från Neros dagar /
82

(1930) [MARC] Author: Henryk Sienkiewicz Translator: Maggie Olsson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
Note: Translator Maggie Olsson died in 1999, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XVI - XVII

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

— 84

vara förbundet med någon fara. Visserligen brukade de kristna hämnas, men
i allmänhet voro de fredliga människor.

Och nu började Chilon med en viss förvåning tala om, att han aldrig liade
märkt, att de kristna hängåvo sig åt utsvävningar, inte att de förgiftade
brunnar eller dyrkade ett åsnehuvud eller att de åto barnkött. Nej, sådant hade
han aldrig kunnat märka. Visserligen skulle han nog även bland dem kunna
finna någon, som för penningar skulle vilja röja Glaukos ur vägen, men, så
vitt han visste, eggade ej deras lära dem till brott, utan befallde dem
tvärtom att förlåta alla oförrätter.

Vinicius erinrade sig vad Pomponia Græcina sagt till honom hos Acte, och
han åhörde Chilons berättelse med en viss tillfredsställelse. Fastän hans
känsla för Lygia ibland närmade sig hat, tröstade det honom ändå att höra, att
den lära, hon och Pomponia bekände sig till, varken var brottslig eller oren.
Men så uppsteg inom honom en dunkel aning, att just denna lära och denna
hemlighetsfulla dyrkan av Kristus hade skapat en klyfta mellan honom och
Lygia, och han började både frukta och hata denna lära.

XVII.

Chilon var verkligen mycket angelägen om att få Glaukus röjd ur vägen,
ty fastän denne var gammal till ären, var han ingalunda en hjälplös gubbe.
Det låg mycken sanning i det, som Chilon berättat Vinicius. Han hade en
gång känt Glaukos. Han hade förrått honom och prisgivit honom åt rövare;
han hade tagit från honom hans familj och hans förmögenhet och lämnat
honom i mördares händer. Men han hade icke lämnat den döende i ett
värdshus, utan på öppna fältet i närheten av Minturnæ, och han hade aldrig
kunnat tänka sig, att Glaukos skulle repa sig och åter visa sig i Rom. Då
han fick syn på honom i bönehuset, blev han därför verkligen förskräckt och
funderade på att avstå från vidare efterforskningar efter Lygia. Men å
andra sidan fruktade han Vinicius ännu mera. Då han insåg, att han hade
att välja mellan fruktan för Glaukos och den mäktige patricierns hämnd,
vilken säkerligen skulle få hjälp av den ännu mäktigare Petronius, tvekade han
ej längre. Han tänkte, att det vore bättre att ha små fiender än stora, och
fastän hans fega natur ryggade tillbaka för blodsdåd, insåg han
nödvändigheten av att låta mörda Glaukos genom främmande händer.

Nu tänkte han endast på att välja lämpligt folk. Då han mestadels
tillbringade sina nätter på värdshusen tillsammans med äventyrare av alla slag,
hade han ej svårt att finna personer, som gärna skulle åtagit sig vilket arbete
som helst, men ännu lättare var det att bland dem träffa på sådana, som
sedan de mottagit handpengar, skulle försöka utpressa hela den utlovade
summan av honom, under hotelser att eljest överlämna honom åt soldaterna.
För övrigt kände Chilon sedan någon tid tillbaka motvilja för detta pack, som
höll till i de illa beryktade kyffena i Subura och på andra sidan Tibern. Då
han dömde andra efter sig själv, och då han icke utforskat de kristna
tillräckligt, trodde han, att han även bland dem skulle finna villiga verktyg, och
då de föreföllo honom ärligare än de andra, beslöt han att vända sig till dem,
och framställa saken så, att de icke skulle gå in på hans förslag för
pengarnas skull, utan av iver och övertygelse.

Därför besökte han om aftnarna Euricius, som var honom tillgiven med
kropp och själ, och som han visste skulle göra allt för att hjälpa honom.
Men då han var försiktig av naturen, tänkte han alls icke på att anförtro
honom sina verkliga avsikter, i synnerhet som dessa stodo i öppen strid mot
den gamles tro och gudsfruktan. Han ville ha folk, som voro beredda till
allt, men ändå för sin egen skull skulle iakttaga den största tystlåtenhet.

Sedan den gamle Euricius friköpt sin son, hade han hyrt en av de otaliga
små bodarna vid Cirkus Maximus. Här sålde han oliver, bönor, osyrat bröd
pc}j honungsvatten till åskådarna på Cirkus. Chilon träffade honom i hans

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 15:45:40 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/quovadis/0084.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free