- Project Runeberg -  Quo vadis? Berättelse från Neros dagar /
88

(1930) [MARC] Author: Henryk Sienkiewicz Translator: Maggie Olsson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
Note: Translator Maggie Olsson died in 1999, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XVIII

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

— 88 —

händelse. Teatern instörtade plötsligt, men först då allt folket avlägsnat sig.
Många betraktade denna olyckshändelse som ett straff från gudarna, för att
den kejserliga värdigheten förnedrats på sådant sätt. Men Nero påstår
tvärtom, att det var ett bevis på deras nåd, då de skyddade honom, hans sång
och hans åhörare, och nu frambäras tackoffer i alla tempel. Cæsars
framgångar här ha också beslutat honom för att resa till Achaja. Men för några
dagar sedan sade han till mig, att han var rädd för att det romerska folket
skulle göra uppror dels på grund av sin kärlek till honom och dels av
fruktan för, att de skulle gå miste om spannmålsutdelning och festligheter, om
Cæsar stannade borta längre.

Vi skola nu fara till Beneventum för att beundra den där
skomakarehärligheten, som Vatinius vill fröjda oss med, och därifrån begiva vi oss till
Grekland under skydd av Helenas båda bröder. Vad mig själv beträffar har jag
märkt, att man själv blir en dåre, om man vistas bland dårar, och vad mer
är, man finner en viss tjusning i att spela dåre. Tänk dig ett bacchiskt
triumftåg till Grekland med nymfer och bacchanter, prydda med kransar av
myrten, vinrankor och liljor, vagnar, förspända med tigrar, blommor,
kransar, evoërop, musik, poesi och hela Hellas, som applåderar! Men vi ha ännu
djärvare planer. Vi vilja skapa ett österländskt kejsarrike, ett sagoland med
palmer, sol och poesi, där alla drömmar bliva verklighet. Vi vilja glömma
Rom och förlägga världens tyngdpunkt mellan Grekland, Asien och Egypten
för att där leva som gudar, fjärran från all vardaglighet. Vi skola fara fram
över Arkipelagen i gyllene galérer under skuggan av purpursegel, vara Apollo,
Osiris och Baal i en person, vi skola glänsa rosiga med morgonrodnaden,
gyllene med solen och silvervita med månen, härska, sjunga och drömma. Och
kan du tänka dig, att till och med jag låter mig ibland ryckas med av dessa
fantasier. Ty ett sådant sagoland vore ändå något, som en gång efter många
århundraden skulle förefalla människorna som en dröm. Såvida icke Venus
tar gestalt i en Lygia eller till och med i en slavinna som Eunice, såvida
icke konsten förgyller livet, är det värdelöst. Men Cæsar kommer icke att
förverkliga sina planer, redan av det skälet, att i ett sådant sagoland skulle
det icke finnas plats för förräderi och mord, och Cæsar är ändå intet annat
än en grym tyrann. Därför roa vi oss endast under tiden med att taga livet
av dem, som stå oss i vägen. Den stackars Torquatus Silanus är redan en
skugga, för några dagar sedan öppnade han pulsådrorna på sig. Lecanius och
Licinius övertogo konsulatet med bävan. Den gamle Traseas kan nog ej
undgå döden, emedan han vågar vara hederlig. Tigellinus har ännu icke lyckats
förmå Cæsar att sända mig en befallning att öppna ådrorna. Man behöver
mig ännu, icke blott som en arbiter elegantiæ, utan som en man vars råd och
smak äro nödvändiga, för att icke resan till Achaja skall misslyckas. Ofta
tänker jag på, att förr eller senare kommer det att sluta så, och vet du vad
som då mest oroar mig? Jo, att Cæsar skulle lägga beslag på min
underbara myrrheniska pokal, som du känner till och beundrar. Om du skulle vara
i min närhet i dödens stund, skall jag skänka den åt dig, men om du är borta
från mig, skall jag slå sönder den. Ännu ha vi emellertid framför oss
Beneventum, det olympiska Grekland och Ödet, som för oss alla utstakar en okänd
och oförutsedd väg.

Lev väl, och glöm ej att leja Croton, i annat fall kommer man att för
andra gången taga Lygia ifrån dig. När du icke behöver Chilon mer, så
skicka honom till mig, var jag än befinner mig. Kanske kan jag av honom
göra en andra Vatinius och kanske skola konsuler och senatorer en dag darra
inför honom, som de darrade inför den där riddaren av becktråden. Det vore
värt något att få uppleva ett sådant skådespel! Låt mig vjta, när du åter
finner Lygia, så att jag må kunna offra ett par svanar och ett par duvor för
er i det lilla runda Venustemplet här. I drömmen såg jag en gång Lygia på
ditt knä, sträckande fram sina läppar efter dina kyssar. Laga att denna dröm
blir verklighet! Må det icke finnas några moln på din himmel, eller på sin
höjd sådana, som ha rosens doft och färg. Valf!"

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 15:45:40 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/quovadis/0090.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free