Note: Translator Maggie Olsson died in 1999, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 94
Vinicius’ övade soldatöga urskilde på rörelserna de yngre männen från
gubbarna, som stödde sig på käppar och från kvinnorna, som voro insvepta i
långa mantlar. Men ju längre framåt den unge patriciern och hans
följeslagare kommo, desto talrikare blinkade lyktorna och desto tätare blev
människoskaran omkring dem. Några sjöngo med låg röst sånger, som tycktes
Vinicius fulla av längtan. Emellanåt uppfattade hans öra ord sådana som:
"Vakna, du som sover!" eller "Stig upp från de döda!" Då och då hörde
han även Kristi namn upprepas av männen och kvinnorna. Men Vinicius
aktade föga på dessa ord, han tänkte endast på, att en av dessa mörka
gestalter kunde vara Lygia Några, som skyndade förbi dem, sade: "Frid vare med
eder!" eller "Lovad vare Kristus!" Men han greps av oro och hans hjärta
började bulta allt våldsammare, ty lian tyckte sig ha hört Lygias röst. Gång
på gång misstog han sig, då han såg en gestalt, som påminde om hennes och
först sedan han några gånger övertygat sig om sitt misstag, trodde han icke
längre sina ögon
Men vägen föreföll honom alltför lång. Han kände väl till trakten, men i
mörkret var det honom omöjligt att orientera sig. Vid varje steg stötte
man på ruiner eller besynnerliga byggnader. Slutligen visade sig månskivans
kant över en molnbank och belyste trakten bättre än de svaga lyktorna gjort.
I fjärran skymtade ett sken liksom från ett bål eller av facklor. Vinicius
vände sic till Chilon och frågade om de redan vore framme i Ostrianum.
Chilon, på vilken natten, avståndet från staden och de mörka gestalterna,
som sågo ut som spöken, gjorde ett starkt intryck, svarade med något
osäker röst:
— Jag vet icke, herre, jag har aldrig varit i Ostrianum, men jag tycker,
att de kunde tillbedja Kristus på en plats något närmare staden.
Han kände behov att tala och liva upp sitt mod och han fortsatte:
— De komma tillsammans som rövare och ändå är det förbjudet för dem
att döda, eller kanske lygiern lurat mig i stället!
Vinicius, som tänkte på Lygia, förvånade sig också över denna
försiktighet och hemlighetsfullhet, varmed hennes trosförvanter samlades, för att höra
sin överstepräst. Och han sade:
Som alla religioner, så har även denna bekännare bland oss. Men de
kristna äro ju en judisk sekt. Varför komma de då tillsammans här, när
judarna ha sina tempel på andra sidan Tibern, där de kunna offra mitt pà
ljusan dag.
— Nej, herre! Judarna äro deras bittraste fiender. Jag har hört att kort
före den nuvarande kejsarens regering var krig nära att utbryta mellan
judarna och de kristna. Cæsar Claudius var så trött på de ständiga striderna
mellan dem, att han utvisade alla judar, men nu är detta edikt upphävt. De
kristna dölja sig emellertid för judarna och i synnerhet för den övriga
befolkningen, som anklagar dem för allahanda brott.
En stund gingo de tysta bredvid varandra, så sade Chilon, vars oro växte
mer och mer:
— Då jag återvände från Euricius, lånade jag mig en peruk av en
barberare, och så har jag stoppat två bönor i näsborrarna. De komma icke att
känna igen mig; men även om de göra det, skola de icke döda mig. De äro
inga dåliga människor, utan de äro rent av mycket hederligt folk, som jag
älskar och aktar.
— Prisa dem bara icke i förtid, svarade Vinicius.
Nu hade de kommit fram till en smal klyfta, över vilken en bro var lagd.
Månen lyste just fram genom molnen och i dess silvervita ljus fingo de vid
bortre ändan av klyftan syn på en mur, som var helt övervuxen med
murgröna. Det var Ostrianum.
Vinicius kände, att hans hjärta bultade ännu häftigare.
Två dödgrävare togo emot de kommandes lösen vid ingången. Kort
därefter befunno sig Vinicius och hans följeslagare på ett tämligen stort
område, som på alla sidor var inneslutet av en mur Här och där stodo enstaka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
