Note: Translator Maggie Olsson died in 1999, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 97 —
var den stora kärleken. Den, som älskade människorna, uppfyller därför hans
högsta bud. Men det var icke tillräckligt att endast älska sitt eget folk, ty
Gud utgöt sitt blod för alla, och icke heller var det tillräckligt att endast älska
dem, som gjorde gott mot oss, ty Kristus förlät ju judarna, som utlämnade
honom till döden, och de romerska soldaterna, som korsfäste honom. Man
måste därför icke endast förlåta dem, som göra oss orätt, utan även älska
dem och löna ont med gott. Och det var icke tillräckligt att älska de goda,
utan man skulle även älska de onda, ty endast med kärlek kunde man utrota
det onda. Vid dessa ord tänkte Chilon för sig själv, att hela hans arbete
varit förgäves, och att Ursus aldrig skulle våga mörda Glaukos varken i natt
eller någon annan natt. Men han tröstade sig genast med, att icke heller
Glaukos skulle döda honom, även om han kände igen honom. Vinicius tänkte
nu icke längre, att det inte fanns något nytt i den gamle mannens läror, utan
han frågade sig själv: Vad är det för en gud? Vad är det för en lära? Och
vad är det för ett folk? Allt det han hörde, kunde helt enkelt icke rymmas
i hans huvud. Han kände, att om han ville omfatta en sådan lära, måste han
uppgiva hela sitt nuvarande tänkesätt, sina vanor, sin karaktär, ja hela sin
natur. Den lära, som bjöd honom att älska parther, syrier, greker, egyptier,
galler och britter, att förlåta sina fiender och löna ont med gott, föreföll
honom som det största vansinne, och ändå kände han, att just i detta vansinne,
fanns något, som var större än alla filosofiska system. I sitt hjärta förkastade
han denna lära, men han kände, att det utgick en berusande doft från den,
och att den, som en gång inandats dess lukt, måste glömma allt annat för att
längta tillbaka till den. Det tycktes honom, att i denna religion icke fanns
något verkligt, men att på samma gång verkligheten föreföll så oändligt
värdelös i jämförelse med den. Begravningsplatsen tycktes honom vara en
samlingsplats för dårar, men också en mystisk plats, där något höll på att födas, vars
like världen aldrig skådat. Han erinrade sig allt, vad den gamle mannen sagt
angående livet, kärleken, sanningen och Gud, och hans tankar bländades
därav, liksom ögonen inför blixten. Som vanligen fallet är med människor, som
behärskas av en enda lidelse, tänkte han på allt detta i ljuset av sin kärlek
till Lygia, och han insåg tydligt, att om Lygia befann sig i denna
församling, om hon bekände sig till denna lära, då skulle hon aldrig bli hans
älskarinna.
För första gången sedan han träffade henne i Aulus’ hus, kände Vinicius,
att även om han funnit henne nu, skulle hon ändå vara förlorad för honom.
Han greps av en oro, som snart vände sig i en våldsam förbittring mot alla
kristna, men i synnerhet mot den gamle mannen. Denne fiskare, som han i
början ansåg som en helt vanlig man, fyllde honom nu nästan med fruktan
och förekom honom som en hemlighetsfull makt, som obevekligt avgjorde hans
öde.
Dödgrävarna lade nya facklor på bålet. Vinden upphörde att susa i
pinjerna och lågorna slogo rakt upp mot den stjärnklara himlen. Den gamle
började nu berätta om Kristi död. Alla höllo andan, och det blev ännu tystare
än förr, så att man nästan kunde höra sitt hjärta slå. Denne man hade sett
allt med egna ögon, och han berättade som den, i vars minne varje detalj var
så inristad, att han med slutna ögon kunde se allt levande framför sig. Han
berättade, hur han och Johannes efter återkomsten från korset suttit i två
dagar och två nätter utan att sova eller äta, i sorg, ångest och förtvivlan, med
huvudena stödda mot händerna, endast tänkande på att han var död. Huru
dystra voro de ej till sinnes! Den tredje dagen var redan inne, och
morgongryningen färgade murarna vita, men ännu sutto de båda utan hopp, jämrande
sig över förlusten av sin mästare. Men just som solen gick upp, kom Maria
från Magdala inrusande med upplöst hår och ropade: "De ha tagit bort vår
Herre!" Då de hörde detta, skyndade de till graven, men Johannes, som var
yngst, kom först dit; han fann graven tom men vågade icke gå in. Först då
Quo Vadis 7
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
