Note: Translator Maggie Olsson died in 1999, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 100 -
Han kände, att han gärna skulle avstå från alla dessa kvinnor, ja från Rom
och hela världen, om han endast ägde Lygia.
Han försjönk fullständigt i anblicken av henne, men Chilon, som fruktade,
att ban skulle företaga sig något, som kunnat bringa dem alla i fara, drog
honom sakta i manteln. De kristna började åter sjunga och bedja, och sedan
döpte aposteln med vatten ur springbrunnen alla dem, som presbyterna
förberett till dopet. Vinicius tyckte, att denna natt aldrig skulle taga slut. Nu
rille han så snart som möjligt följa efter Lygia och gripa henne, antingen
på hemvägen eller i hennes hem.
Slutligen började några avlägsna sig från begravningsplatsen och Chilon
viskade:
— Låt oss gå, herre, och vänta vid porten i stället. Vi ha icke tagit av
våra hättor, och folket ser på oss.
Chilons råd var klokt. Där de stodo vid porten, kunde de se alla, som gingo
ut. Ursus var lätt att känna igen på sin väldiga gestalt.
— Vi skola följa efter dem! sade Chilon. Vi taga reda på vilket hus de
bo i, och i morgon, herre, eller rättare sagt i dag, skall du besätta alla
ingångar med slavar och föra bort flickan.
— Nej! utropade Vinicius.
— Vad tänker du då göra, herre?
— Vi skola följa efter henne in i huset och föra bort henne på stället. Det
har ju du åtagit dig, Croton?
— Ja, svarade atleten, och iag må bliva din slav, herre, om jag icke bryter
ryggen på denne uroxe, som bevakar flickan.
Men Chilon besvor dem vid alla gudar att icke handla så. Croton skulle
ju endast försvara dem, om de blevo upptäckta; han hade ju inte följt med
för att gripa flickan. Om endast dessa två försökte röva bort henne, skulle de
utsätta sig för en säker död, ja, flickan skulle rent av kunna undkomma och
dölja sig på ett annat ställe eller till och med lämna Rom. Vad skulle de
väl då göra? Varför utsätta sig och hela företaget för en sådan fara?
Varför icke i stället vänta, tills risken att misslyckas icke vore så stor?
Fastän Vinicius hade största möda att lägga band på sig och ej genast
störta fram och taga henne i sina armar, insåg han, att greken hade rätt.
Han skulle kanske ha lyssnat till hans råd, om icke Croton varit, som tänkte
på den överenskomna lönen.
— Herre, befall den där gamle bocken att tiga, utropade han, eller
krossar jag hans skalle med min näve. Det hände en gång i Buxentum, att sju
berusade gladiatorer överfölio mig på ett världshus, och ingen kom därifrån
med hela revben. Jag säger icke, att man skulle röva bort flickan här mitt
på vägen, ty då kunde de andra stena oss. Men då hon väl är hemma, skall
jag gripa henne och bära henne, vart du vill.
Vinicius blev förtjust över dessa ord och utropade:
— Vid Herkules, så måste det tillgå! I morgon finna vi henne kanske icke
mer i huset, de ha kanske redan börjat ana oråd och tänka dölja henne på ett
annat ställe.
— Men den där lygiern tycks vara förfärligt stark, stönade Chilon.
— Det är ingen, som begär, att du skall hålla hans armar, svarade Croton.
De fingo vänta länge och tupparna hade redan börjat gala, innan Ursus
och Lygia visade sig i porten. De följdes av en mängd folk. Chilon tyckte
sig bland dem känna igen den store aposteln, och bredvid honom gick en
annan gammal man, betydligt kortare till växten, två äldre kvinnor och en
gosse, som höll en lykta. Efter dessa kom en skara på ungefär tvåhundra
personer. I denna skara blandade sig Vinicius, Chilon och Croton.
— Ja, herre! utropade Chilon. Din jungfru står under sträng bevakning.
Den store aposteln går vid hennes sida. Se, hur alla falla på knä, där han
går fram.
Vinicius hörde icke på honom. Utan att för ett ögonblick förlora Lygia
ur sikte, tänkte han endast på, hur de skulle gripa henne. Och då han i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
