- Project Runeberg -  Quo vadis? Berättelse från Neros dagar /
110

(1930) [MARC] Author: Henryk Sienkiewicz Translator: Maggie Olsson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
Note: Translator Maggie Olsson died in 1999, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXIII

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

— 110 —

Vi bo här hos en fattig änka, som snart kommer hit med sin son. Gossen kan
bära fram ditt brev, men vi måste uppsöka en annan tillflyktsort.

Vinicius bleknade, ty han förstod, att de ville skilja honom från Lygia. Om
han förlorade henne nu, visste han, att han aldrig mera skulle återse henne.
Han insåg visserligen, att mellan honom och henne hade uppstått en klyfta,
och att han måste finna nya vägar, om han ville vinna henne. Han förstod
även, att vad han än lovade dessa människor, hade de rätt att ej tro honom
och icke heller skulle göra det. I stället för att förfölja henne, kunde han ju
för länge sedan ha gått till Pomponia och svurit henne, att han skulle inställa
förföljelserna, och då hade Pomponia själv kunnat söka reda på flickan och
hämta hem henne. Nej, han kände, att inga löften av detta slag skulle få dem
att stanna, och att de icke skulle tro någon än så högtidlig ed, i synnerhet
som han icke var någon kristen ocli endast kunde svära vid de odödliga
gudarna, på vilka han knappast trodde själv, och vilka de andra ansågo för onda
andar.

Han längtade förtvivlat efter att till varje pris förlika sig med Lygia och
hennes beskyddare, men därtill behövde han tid. Han längtade även efter att
få njuta av hennes anblick åtminstone under några dagar. Liksom den
drunknande ser en räddnig i varje liten spillra och varje åra, så tycktes det
honom nu, att han under loppet av dessa få dagar skulle kunna tänka ut något,
som skulle föra dem närmare varandra.

Han samlade sina tankar och sade;

— Hör på mig, ni kristna. I går var jag med er i Ostrianum och hörde
er lära, men även om jag icke känt till den, skulle ert handlingssätt ha
övertygat mig om, att ni äro goda och hederliga människor. Säg till änkan, som
bebor detta hus, att hon stannar här; ni bli också kvar här och låta även mig
få stanna. Denne man där — han pekade på Glaukos — som är läkare eller
åtminstone förstår sig på att sköta sår, må själv avgöra, om det är rådligt
att flytta mig redan i dag. Tag är sjuk och har brutit min arm, som måste
ligga orörlig ett par dagar. Därför säger jag er, att jag icke rör mig ur stället,
om ni icke föra bort mig med våld.

Han hejdade sig här, ty andan stockade sig i hans sårade bröst. Men
Cris-pus sade:

— Ingen kommer att utöva våld mot dig, herre, men vi måste sätta oss själva
i säkerhet.

Den unge mannen, som icke var van vid invändningar, rynkade pannan
och sade:

— Låt mig hämta andan.

Och efter en stund började han åter tala.

— Ingen människa kommer att fråga efter Croton, som Ursus dödade. Han
skulle i dag fara till Beneventum, dit han kallats av Vatinius. Man skall alltså
tro, att han redan lämnat staden. Ingen såg oss, då vi trädde in i detta hus
utom en grek, som var med oss i Ostrianum. Låt honom komma hit, jag skall
säga er, var han bor — och jag skall befalla honom att tiga, ty han är i min
tjänst. Jag skall skriva hem att även jag rest till Beneventum. Om greken
redan underrättat prefekten om vad som hänt, skall jag förklara, att det var
jag, som dödade Croton och därvid bröt armen. Jag svär vid min faders och
min moders skugga, att jag skall göra det. Stanna därför lugnt kvar, ej ett
hår skall krökas på edra huvuden. Skaffa bara hit greken. Han heter Chilon
Chilonides.

— Glaukos kan ju då stanna hos dig, herre, och vårda dig med änkans hjälp,
sade Crispus.

Vinicius rynkade pannan ännu mer.

— Hör på mig, gamle man, ropade han. Jag är skyldig dig tacksamhet, och
du synes att vara en god och hederlig människa. Men du säger icke, vad du
har på hjärtat. Du är rädd, att jag kunde kalla hit mina slavar och befalla
dem att föra bort Lygia. Är det icke så?

<>— Jo, så är det, svarade Crispus.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 15:45:40 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/quovadis/0112.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free