Note: Translator Maggie Olsson died in 1999, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 113 —
— Nå, hör då på; jag kommer att tala med Chilon i er närvaro, och i cr
närvaro skriva hem, att jag rest. Jag har ju inga andra budbärare än eder.
Tänk på detta, och reta mig icke längre.
Hans ansikte förvreds av vrede, och han fortsatte häftigt:
— Tror du, jag tänker förneka, att det är för hennes skull, jag vill stanna
här? Det skulle vem som helst förstå, även om jag aldrig så mycket förnekade
det. Men aldrig mer kommer jag att söka taga henne med våld. . . Jag vill
säga dig en sak till. Om hon icke stannar kvar här, skall jag med denna friska
hand slita bort bandagen från min arm, jag skall varken äta eller dricka, och
då kommer min död över ditt och dina bröders huvuden. Varför har du
förbundit mig? Varför lät du mig icke dö?
Han var blek av vrede och matthet. Lygia hade åhört hela samtalet från
det andra rummet. Hon var övertygad om, att Vinicius skulle hålla vad han
lovade, och hon förskräcktes över hans ord. Ej för allt i världen önskade hon
hans död. Sårad och värnlös som han var, väckte han icke längre hennes
fruktan utan endast hennes medlidande. Då hon alltsedan sin flykt levat bland
människor, som voro försjunkna i ett ständigt religiöst svärmeri och endast
tänkte på att uppoffra sig och utöva barmhärtighet, berusade hon sig till den
grad av detta svärmeri, att det för henne ersatte hem, familj, förlorad lycka
och förvandlade henne till en av dessa kristna jungfrur, som sedan skulle
förvandla världens själ. Vinicius hade alltför djupt gripit in i hennes liv för att
hon skulle kunna glömma honom. Hon tänkte på honom hela dagar, och hon
hade ofta bett Gud om ett tillfälle, då hon kunde löna ont med gott för att
kunna erövra honom för Kristi lära och frälsa hans själ. Och nu tycktes det
henne, som om det ögonblick kommit, då hennes böner skulle gå i uppfyllelse.
Hon gick fram till Crispus med ansiktet strålande av hänförelse och sade:
— Crispus, låt honom stanna här, och vi bliva hos honom, tills Kristus åter
gjort honom frisk.
Och den gamle presbytern, som var van att i allt se Guds vilja, tänkte
genast, då han såg hennes hänförelse, att en högre makt talade genom henne.
Han böjde sitt huvud och sade:
— Må det bli, som du säger.
På Vinicius, som ej på hela tiden tagit sina ögon från flickans ansikte, gjorde
denna Crispus’ ögonblickliga lydnad ett sällsamt och gripande intryck. Han
fick det intrycket, att Lygia var ett slags sibylla eller prästinna bland de
kristna, som dyrkade henne och lydde henne. Till den kärlek han kände för
henne, sällade sig nu också ett slags vördnad, inför vilken kärleken nästan
syntes honom som en förmätenhet. Han kunde likväl icke försona sig med
tanken, att det nu icke var hon, som var beroende av hans vilja, utan han
av hennes, och att han befann sig i hennes vård sjuk och värnlös som ett barn.
För hans stolta och härsklystna natur skulle ett sådant förhållande till vilken
som helst annan person känts som en förödmjukelse — men inför Lygia kände
han sig icke blott ödmjuk, utan även tacksam. Detta var för honom helt
obekanta känslor, men han frågade sig icke varför det var så, utan ansåg det som
något självklart. Han kände sig endast lycklig över, att han fick stanna i
hennes närhet.
Man kände behov av att tacka henne. Och till tacksamheten sällade sig änntt
en känsla, som var så främmande för honom, att han icke ens visste namnet på
den, nämligen ödmjukhet. Men hans sinnesrörelse hade gjort honom så
utmattad, att han icke kunde få fram ett ljud. Han tackade henne endast med
ögonen, som strålade av glädje över att få stanna hos henne och få se henne i
morgon och övermorgon, ja kanske ännu längre. Denna glädje grumlades
endast av fruktan, att han åter kunde förlora vad nyss vunnit. En fruktan, som
var så stor, att då Lygia gav honom att dricka, han icke vågade gripa hennes
hand — han, densamme Vinicius, som på Cæsars fest med våld kysste hennes
läppar och som efter hennes flykt lovat sig själv, att han vid håret skulle
släpa henne till sitt sovrum och låta piska henne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
