- Project Runeberg -  Quo vadis? Berättelse från Neros dagar /
115

(1930) [MARC] Author: Henryk Sienkiewicz Translator: Maggie Olsson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
Note: Translator Maggie Olsson died in 1999, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXIV

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

— 115 —

— Här har du en vaxtavla. Du går till mitt hus, uppsöker min fripivne
och lämnar honom den. Det står där, att jag rest till Beneventum. Och du
tillägger, att ett brådskande brev från Petronius kallat mig dit.

— Och han upprepade eftertryckligt:

— Jag har rest till Beneventum. Har du förstått?

— Du har rest till Beneventum, herre. I morse tog jag avsked av dig vid
Porta Capena, och efter din avresa förtäres jag av en sådan längtan efter dig,
att om icke din frikostighet tröstar mig, kommer jag att sörja mig till döds
liksom Zethos maka förtärdes av längtan efter ltylus.

Trots sin sjukdom och fastän han var van vid grekens illmarighet, kunde
Vinicius icke återhålla ett leende. Han var nöjd med att Chilon genast
förstod honom, och han sade:

— Giv mig lampan. Jag skall tillägga ett par ord, som genast kommer att
torka dina tårar.

Chilon, som nu lugnat sig fullständigt, steg upp och tog en av de små
lamporna, som stodo på en låg mur vid sidan om härden.

Men därvid gled hättan ned från hans huvud och ljuset föll rakt i hans
ansikte. Glaukos sprang upp från bänken, där han satt, och ställde sig
framför Chilon.

— Känner du icke igen mig, Cephas? frågade han.

Hans röst ljöd så förfärlig, att de närvarande ryste.

Chilon lyfte lampan och lät den falla i samma ögonblick. Därefter kröp
han ihop och började jämra sig:

— Det är inte jag, det är inte jag! Hav förbarmande med mig!

Glaukos vände sig mot de andra och ropade;

— Här är den man, sora förrådde mig och min familj och störtade oss i
olycka!

Alla kristna kände till hans historia, och ävene Vinicius hade hört den,
fastän han icke gissat att denne man var Glaukos. För Ursus kom Glaukos’
ord som en blixt i mörker. Han kände plötsligt igen Chilon, var med ett
språng vid hans sida, grep honom i axlarna och sade:

— Det var denne man, som övertalade mig att mörda Glaukos.

— Hav förbarmande! stönade Chilon. Jag skall gottgöra dig! — Herre,
ropade han, vänd till Vinicius, rädda mig! Jag litar på dig! Skydda mig
— jag skall bära fram ditt brev — herre, herre!

Men Vinicius betraktade scenen med likgiltighet, dels emedan han visste,
vad greken gick för, och dels emedan han icke visste, vad förbarmande ville
säga Och han sade:

— Begrav honom i trädgården, någon annan kan bära fram brevet.

För Chilons öron ljödo dessa ord som en dödsdom. Hans ben knakade
under Ursus’ förfärliga grepp, och hans ösoa fylldes av tårar. Han ropade:

— Hav förbarmande med mig i eder guds namn! Jag är en kristen! Pa.v
vobiscumt Jag är en kristen! Om ni icke tro mig, så döp mig än en gång,
två gånger, ja tio gånger. Glaukos, det måste föreligga ett misstag. Låt mig
endast få förklara! Gör mig till slav, men döda mig icke! Hav förbarmande!

Hans röst kvävdes av smärta och sjönk ned till en viskning

Då reste sig aposteln Petrus från bordet. Hans vita huvud sjönk ned mot
bröstet och hans ögon slöto sig. Men slutligen öppnade han dem åter och
sade i den djupa tystnaden:

— Sålunda talade vår Frälsare till oss: Om din broder syndar mot dig, så
tillrättavisa honom, och om han ångrar sig, så förlåt honom. Och om han
felar mot dig sju gånger om dagen, men vänder sig sju gånger till dig och
säger: Jag ångrar mig — så förlåt honom.

Tystnaden blev ännu djupare.

Glaukos stod länge med ansiktet dolt i sina händer. Slutligen tog han
bort dem och sade:

— Cephas, må Gud förlåta dig dina missgärningar, liksom jag förlåter dig

Kristi namn.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 15:45:40 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/quovadis/0117.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free