Note: Translator Maggie Olsson died in 1999, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXIV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— n6 —
Och Ursus släppte greken» armar och sade:
— Må Frälsaren ha förbarmande med mig, liksom jag har förbannande
med dig!
Men Chilon sjönk till golvet, stödde huvudet i sina armar och vaggade
fram och tillbaka som ett fångat djur och såg sig cm åt alla håll, undrande
från vilket håll döden skulle komma. Han kunde ej tro sina ögon och öron
och vågade ej hoppas på förlåtelse.
Så småningom återfick han emellertid besinningen, och hans blåa läppar
darrade av förskräckelse.
Och aposteln sade:
— Gå i frid!
Chilon reste sig, men han kunde icke få fram ett ljud. Ofrivilligt
närmade han sig Vinicius’ bädd, som ville han söka skydd hos denne. Han
kunde ännu icke förstå, att Vinicius, som använde honom som sitt verktyg
och i viss mån var hans medbrottsling, fördömde honom, under det att de
andra, mot vilka han förbrutit sig så svårt, förläto honom. Förvåning och
misstro lästes i hans ögo. Fastän han hörde, att de förläto honom, ville han
ändå så fort som möjligt komma bort från dessa obegripliga människor,
vilkas godhet förskräckte honom nästan lika mycket som deras grymhet skulle
ha gjort. Det tycktes honom, som om något förskräckligt måste inträffa, om
han stannade längre, och han lutade sig därför mot Vinicius och sade med
brådskande röst:
— Giv mig brevet, herre, giv mig brevet!
Han tog vaxtavlan, som Vinicius räckt honom, bugade sig djupt för de
kristna och därefter för den sjuke, smög sig sedan längs väggen och störtade
ut genom dörren.
Ute i den mörka trädgården reste sig åter hans hår på ända av förskräckelse,
ty han var säker på, att Ursus skulle skynda efter honom och döda honom.
Han skulle ha flytt av alla krafter, men benen veko sig under honom. I
nästa ögonblick blev han stel av fasa, ty Ursus stod verkligen vid sidan om
honom.
Chilon föll med ansiktet mot marken och stönade:
— Ursus, i Kristi namn....
Men Ursus sade:
— Var icke rädd! Aposteln befallde mig att följa dig till porten, men om
du saknar krafter, kan jag följa dig ända hem
Chilon lyfte ansiktet.
—■ Vad säger du? Du tänker icke döda mig?
— Nej, jag tänker ej döda dig, och du får förlåta mig, om jag var alltför
hårdhänt mot dig.
— Hjälp mig att stiga upp, sade greken. Tänker du verkligen icke döda
mig?.... För mig då bara ut på gatan, så kan jag nog fortsätta ensam.
Ursus lyfte honom så lätt, som om han varit en fjäder och ställde honom
på fötterna. Sedan ledde han honom genom den mörka gången till den
gemensamma gården, varifrån man genom en förstuga kom ut på gatan. Även
i förstugan sade Chilon för sig själv: "Nu är det slut med mig!" och först
då han befann sig ute på gatan, andades han befriad och sade:
— Nu kan jag gå ensam.
— Frid vare då med dig!
— Med dig också, med dig också! Låt mig nu hämta andan här.
Då Ursus avlägsnat sig, drog Chilon ett djupt andedrag. Han kände med
sina händer på sin kropp, liksom för att övertyga sig om, att han verkligen
ännu levde och skyndade därefter med snabba steg därifrån.
Men sedan han kommit ett litet stycke, stannade han och utropade:
— Varför slogo de då icke ihjäl mig?
Och trots allt, vad han talat med Euricius om, angående den kristna läran,
trots sitt samtal med Ursus nere vid floden och trots allt, vad han hört i
Ostrianum, kunde han ej finna något svar på denna fråga.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
