- Project Runeberg -  Quo vadis? Berättelse från Neros dagar /
126

(1930) [MARC] Author: Henryk Sienkiewicz Translator: Maggie Olsson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
Note: Translator Maggie Olsson died in 1999, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXVII

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

— 126 —

för honom — och hennes hjärta överflödade av medlidande med honom. Snart
märkte hon också, att ju mer hon sökte undvika honom, desto mer tyckte
hon synd om honom, och desto ömmare blevo hennes känslor för honom.
Ibland sade hon sig själv, att hon helt enkelt måste vara hos honom ständigt,
för det första emedan den gudomliga läran befallde att löna ont med gott,
och för det andra emedan hon skulle kunna omvända honom till denna lära,
om hon samtalade mycket med honom. Men genast sade hennes samvete
henne, att hon bedrog sig själv och att det icke var något annat, som drog
henne till honom än hennes kärlek. Så levde hon i ständig inre strid, som
blev värre för var dag. Ibland föreföll det henne, som om hon vore fången
t ett nät, i vilket hon snärjde in sig mer och mer, ju mer hon sökte
befria sig. Hon måste också erkänna för sig själv, att åsynen av honom blev
nödvändigare för henne för varje dag, att hans röst blev allt ljuvare för
henne och att hon med all kraft måste bekämpa sin lust att sätta sig vid
hans bädd. När hon närmade sig honom, och hans ögon lyste upp,
överflödade hennes hjärta av glädje. En dag såg hon spår av tårar i hans
ögonfransar, och för första gången kom tanken för henne att torka bort dem
med kyssar. Förfärad av denna tanke och full av förakt för sig själv, grät
hon hela natten.

Vinicius var emellertid så tålig, som om han lovat sig själv detta. Om
någon gång otålighet, häftighet eller vrede flammade till i hans ögon,
bekämpade han genast dessa anfall, och sedan betraktade han Lygia så skyggt,
som både han henne om förlåtelse, och detta rörde henne ännu mera. Aldrig
hade hon känt sig så älskad, och vid tanken härpå kände hon sig på samma
gång lycklig och brottslig. Vinicius var i själva verket också förändrad. I
hans samtal med Glaukos trädde högmodet mindre i dagen. Ibland kom han
att tänka på, att denne fattige läkare och slav och denna gamla främmande
kvinna, Miriam, som passade honom med sådan omsorg, och Crispus, som
jämt satt försänkt i bön, även voro människor. Han förundrade sig över
sina egna tankar, men de kommo ständigt igen. Med tiden hade han lärt sig
hålla av Ursus, och nu samtalade han med honom dagarna igenom, ty han
kunde tala med honom om Lygia. Jätten var outtröttlig i att berätta, och
Vinicius började snart hysa ett slags tillgivenhet för honom. Lygia var för
Vinicius ett väsen, som stod högt över hela sin omgivning. Likväl började
han även giva akt på dessa enkla och fattiga människor, vilket han förut
aldrig skulle ha nedlåtit sig till, och upptäckte efter hand hos dem
beaktans-värda egenskaper, som han förut aldrig kunnat drömma om.

Nazarius var den ende, som han icke kunde tåla, ty det föreföll honom,
som om gossen dristade sig älska Lygia i hemlighet. Länge undertryckte han
sin motvilja, men en gång, då gossen hade skänkt Lygia två vaktlar, som han
köpt på torget för sina egna sparade slantar, vaknade inom Vinicius den
sanne ättlingen av de gamla ädla romarna, som ansåg en inflyttad son ar
ett främmande folk ringare än en mask. När han hörde Lygias tacksägelser,
blev ban fruktansvärt blek, och då Nazarius gick för att hämta vatten åt
fåglarna, utbrast han:

— Lygia, hur kan du tåla, att han ger dig gåvor? Vet du ey, att grekerna
kalla sönerna av hans folk för judiska hundar?

— Jag vet ej hur grekerna kalla dem, svarade hon, men jag vet, att
Nazarius är en kristen och min broder.

Hon såg på honom med sorg och förvåning, ty hon hade redan vant sig
av med dylika utbrott . Men han bet samman tänderna för att avhålla sig
från att säga, att han skulle vilja piska en sådan broder till döds eller skicka
honom till sina sicilianska besittningar, där han skulle få gräva jorden med
bojor kring sina ben. Men han lade band på sig, svalde sin vrede och sade:

— Förlåt mig, Lygia. För mig är du en kungadotter och Aulus
Plau-tius’ fosterbarn.

Han överrann sin motvilja så mycket, att han, när Nazarius åter kom in,
lovade honom ett par påfåglar eller flamingos, när han återvände hem.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 15:45:40 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/quovadis/0128.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free