Note: Translator Maggie Olsson died in 1999, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXVII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 129 -
vara en seger över frestelsen och utplåna hennes skuld. Men Crispus visade
henne hela lågheten och brottsligheten i hennes själ. Hon hade hoppats, att
den gamle presbytern, som alltsedan hennes flykt varit. henne en sann fader,
skulle hysa medlidande med henne, trösta henne och uppmuntra henne.
— Jag offrar gärna min sorg och min missräkning åt Gud, fortsatte han.
men du har svikit din Frälsare, tv du har liksom kommit ned i ett träsk,
vars dunster har förgiftat din själ. Du hade bort offra den åt Kristus likt
ett dyrbart kärl och säga till honom: ’Herre, fyll det med din nåd!’ — Men
i stället offrade du den åt den onde andens tjänare. Må Gud förlåta dig och
förbarma sig över dig, men innan du drivit ut ormen från ditt hjärta kan
jag icke . . .
Plötsligt avbröt han sig, ty han märkte, att de icke voro ensamma.
Genom murgrönan såg han två män, av vilka den ene var aposteln Petrus.
Den andre kunde han icke känna igen, ty en matel av grovt ylletyg dolde
en del av hans ansikte. Ett ögonblick trodde Crispus, att det var Chilon.
Då de båda männen hörde Crispus’ röst, trädde de in i bersån och slogo
sig ned på en stenbänk. Petrus’ följeslagare blottade nu sitt magra ansikte.
Hans huvud var kält på hjässan, men på sidorna var det omgivet av lockigt
hår. Hans ögonlock voro röda och hans näsa böjd. Det var ett fult men på
samma gång tilldragande ansikte, i vilket Crispus igenkände Paulus’ av
Tar-sus drag.
Lygia sjönk på knä och slingrade förtvivlad sina armar om Petrus’
fötter, i det hon dolde sitt ansikte i vecken på hans mantel.
Petrus sade:
— Frid vare med edra själar!
Och då han såg barnet vid sina fötter, frågade han, vad som hänt.
Crispus berättade allt vad Lygia biktat för honom, om hennes avsikt att fly ur
detta hus, om hennes ånger och om sin egen sorg över, att den själ, som han
velat offra åt Kristus så ren som en tår, hade besudlats av jordisk kärlek
till en deltagare i alla den hedniska världens laster, som skriade till Gud
om hämnd.
Under det han talade, tryckte sig Lygia närmare apostelns knän, som om
hon sökte en tillflykt hos honom.
Då aposteln fått höra allt, böjde han sig ned, lade sin skrynkliga hand
på Lygias huvud, såg sedan på den gamle prästen och sade:
— Crispus, har du icke hört, att vår älskade Mästare bevistade bröllopet i
Kana och där välsignade kärleken mellan man och kvinna?
Crispus armar sjönko ned. Han såg förvånad på den talande, utan att
kunna få fram ett ljud.
Efter en stunds tystnad fortsatte Petrus:
— Crispus, tror du, att Kristus, som tillät Maria från Magdala att ligga
vid hans fötter och som förlät äktenskapsbryterskan, skulle vända sig bort
från detta barn, som är så rent som liljorna på fältet?
Lygia snyftade och tryckte sig ännu närmare Petrus’ knän, då hon märktt,
att hon icke förgäves sökt sin tillflykt hos honom. Aposteln lyfte upp hennes
tårdränkta ansikte och sade:
— Så länge icke din älskades ögon öppnat sig för sanningens ljus, bör du
undvika honom, på det att han ej måtte förleda dig till synd, men bed för
honom och vet, att det icke finns något brottsligt i din kärlek. Och då du
ville fly för frestelsen, skall detta räknas dig till förtjänst. Gråt icke, ty jag
säger dig, att dina böner skola bli hörda, och efter sorgen kommer glädjens
dagar.
Med dessa ord lade han sina händer på hennes huvud, lyfte sina ögon mot
himlen och välsignade henne, överjordisk glädje strålade ur hans ansikte.
Crispus var ångerfull och började ödmjukt försvara sig:
— Jag har syndat mot barmhärtigheten, sade han, men jag trodde, att
Quo Vadis 9
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
