- Project Runeberg -  Quo vadis? Berättelse från Neros dagar /
132

(1930) [MARC] Author: Henryk Sienkiewicz Translator: Maggie Olsson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
Note: Translator Maggie Olsson died in 1999, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXVIII

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

— 132

kade hus, där hon skulle slå sig ned på det heliga skinnet vid sidan om
härden. Och likväl flydde hon! Varför? Om hon icke älskade mig, kunde hon ju
avvisa mig Dagen innan hon flydde lärde jag känna en egendomlig
människa, en viss Paulus från Tarsus, som talade med mig om Kristus och hans
lära, och han talade med sådan kraft, att del tycktes mig, som om varje ord
förvandlat till stoft grundvalarna för hela vår värld. Denne man besökte
mig efter hennes flykt och sade till mig: ’När Gud öppnat dina ögon för
ljuset, liksom han öppnat mina, då skall du inse, att hon handlat rätt, och då
skall du kanske även återfinna henne.’ Och nu bryr jag min hjärna med
dessa ord, som om jag hört dem från Pytia i Delfi. Ibland är det, som om
jag förstode dessa människor. Fastän de älska människorna, hata de vårt liv,
våra gudar och — våra laster, därför flydde Lygia för mig, som för en
man, som tillhör denna världen, och med vilken hon måste dela detta liv,
som de kristna anse vara syndigt. Du invänder, att hon icke behöver fly,
utan endast avvisa mig. Men om hon också älskar mig? I så fall ville hon
fly för kärleken. Vid denna tanke gripes jag av en önskan att skicka ut
mina slavar i Roms alla gränder och ropa i alla hus: ’Lygia, vänd tillbaka!’
Men jag kan ändå ej förstå, varför hon flydde. Jag skulle ej ha hindrat
henne från att tro på sin Kristus, och jag skulle själv ha rest ett altare
åt honom i atrium. Vad skulle väl en gud till kunna skada mig, och varför
skulle jag icke tro på honom, jag som knappast tror på de gamla gudarna?
Jag vet alldeles säkert, att de kristna icke ljuga, och likväl påstå de, att han
uppstigit från de döda. Det hade ju en människa icke kunnat göra. Den
där Paulus av Tarsus, som är romersk medborgare, men som jude är vä!
hemmastadd i de gamla hebreiska skrifterna, har talat om för mig, att Kristi
ankomst förkunnades för mer än tusen år sedan av profeterna. Allt detta är
mycket egendomligt, men omgivas vi ej på alla sidor av underliga ting? Man
har ju ännu icke upphört att tala om Apollonius av Tyana. Vad Paulus
påstår, att det icke finns en hop av gudar utan endast en, förefaller mig mycket
förnuftigt. Seneca lär ju ha varit av samma åsikt och många med honom.
Kristus lät korsfästa sig för att återlösa världen och har uppstigit från de
döda Allt detta är visst och sant, och jag förstår därför icke, varför jag ej
skulle kunna resa ett altare åt honom i mitt hus. Det skulle icke heller bli
svårt för mig att avsäga mig alla de andra gudarna, då ju ändå ingen
förnuftig människa tror på dem mer. Men det synes mig, som om detta icke
vore tillräckligt för de kristna. Det är icke nog att dyrka Kristus, man måste
också leva efter hans lära, och så står man vid stranden av ett hav, som
man befaller en att vada igenom till fots. Om jag lovade dem att dyrka
Kristus, skulle de själva känna, att detta endast vore tomma ord i min mun.
Paulus sade mig det rent ut. Du vet, hur jag älskar Lygia, och du vet också,
att jag skulle vilja göra allt i världen för henne. Men om hon befallde mig
att lyfta Soracte eller Vesuvius på mina armar, eller ösa ur allt vattnet i
Trasimenska sjön med mina händer, eller att förvandla mina svarta ögon till
blå som lygiernas, skulle jag ej kunna. Om hon begärde något sådant, skulle
jag vilja göra det, men ej kunna. Jag är ingen filosof, men jag är heller
icke så dum, som du tyckes tro. Jag vill säga dig en sak. Jag vet ej, hur
de kristna bära sig åt för att kunna leva efter sin tro, men det vet jag, att
där den kristna läran börjar, där upphör det romerska herraväldet och Rom
själv, och där utplånas skillnaden mellan segrare och besegrade, mellan
mäktiga och svaga och mellan herrar och slavar; där upphör regering, Caesar,
lag och hela världsordningen, och i stället för detta kommer Kristus med en
barmhärtighet och godhet, som helt strider emot alla mänskliga och romerska
instinkter. Visserligen bryr jag mig mer om Lygia än om hela Rom och dess
världsherravälde, och om jag ägde henne i mitt hus, finge gärna hela
världen gå under. Men för de kristna är det icke nog att bekänna sin lära
med läpparna, utan man måste även känna, att deras lära är den enda sanna.
Men det kan ej jag. Förstår du vad det innebär? Det finns något i min
natur, som uppreser sig mot denna lara. Sällsamt nog förstår denne Paulus

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 15:45:40 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/quovadis/0134.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free