- Project Runeberg -  Quo vadis? Berättelse från Neros dagar /
133

(1930) [MARC] Author: Henryk Sienkiewicz Translator: Maggie Olsson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
Note: Translator Maggie Olsson died in 1999, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXVIII

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

— 133

av Tarsus detta. Och även Petrus förstår det trots sin enkelhet och låga
börd, han som var Kristi egen lärjunge. Och vet du vad de göra? De bedja
för mig, de bedja om något, som de kalla nåd. Men jag känner ingenting
annat än en allt större oro och en allt starkare längtan efter Lygia.

Jag har ju talat om för dig, att hon flydde i hemlighet, men hon lämnade
efter sig ett kors åt mig, som hon flätat samman av buxbomskvistar. Då jag
vaknade, fann jag det på min säng. Nu har jag det bland mina husgudar,
och jag förstår icke själv, varför jag alltid nalkas det med vördnad och
fruktan, som om det vore heligt. Jag älskar det, ty det är hennes händer, som
ha flätat det, och jag hatar det, ty det skiljer mig från henne. Ibland
förefaller det mig, som om det vore trolleri med i spelet, och att den där
Petrus, fastän han utger sig för att vara en enkel fiskare, är ojämförligt
större än Apollonius och alla hans föregångare och att han förhäxat dem alla,
Lygia, Pomponia och mig själv.

Du skriver, att oro och sorg talade ur mitt förra brev. Sorgen kommer
därav, att jag åter förlorat henne, och oron väl därav, att något är förändrat
inom mig. Jag säger dig öppet, att ingenting är så motbjudande för min
natur som denna lära, och likväl känner jag ej igen mig själv, sedan jag
kommit i beröring med den. Är det trolleri eller är det kärlek? Circe
förvandlade människornas kroppar genom att röra vid dem, men min själ har
förvandlats. Endast Lygia kunde göra detta, eller rättare sagt Lygia i kraft av
denna sällsamma tro, hon omfattar. Då jag återkom hem från de kristna,
hade man icke väntat mig. Man trodde, att jag var i Beneventum och icke
skulle återvända så snart. Därför fann jag huset i oordning, jag fann
slavarna druckna vid en fest, som de ställt till i min egen matsal. Döden hade
de väntat förr än mig, och den skulle förskräckt dem mindre. Alla föllo
på knä, och en del blevo vanmäktiga av förskräckelse. Men vet du, vad jag
gjorde? I första ögonblicket ville jag befalla fram piskor och glödande järn,
men därpå skämdes jag och — kan du tänka dig — greps av medlidande med
dessa stackars varelser. Jag stängde in mig i mitt bibliotek, och där föllo
mig sällsamma tankar in, nämligen, att efter allt vad jag lärt och sett hos
de kristna, passade det sig ej, att jag behandlade mina slavar så, som jag
hittills gjort, och att även de voro människor. Under tre dagar gingo de
omkring i dödlig ångest och trodde, att jag gick och tänkte ut något riktigt
grymt straff, men jag straffade dem ej, ty jag kunde icke. På tredje dagen
kallade jag dem till mig och sade: ’Jag förlåter er, men försök att sona ert
brott genom trogen tjänst.’ De kastade sig gråtande för mina fötter, sträckte
ut armarna mot mig och kallade mig herre och fader, och jag — jag skäms
att tillstå det — jag kände mig rörd. Det tyckets mig, som om jag såg
Ly-gias ljuva ansikte framför mig, och hennes ögon stodo fulla av tårar, som
tycktes tacka mig för detta handlingssätt. Och jag kände, att även mina
ögon blevo fuktiga. . . . Vad mina slavar beträffar, har en sak förvånat mig.
Den skonsamhet, jag visade dem, har icke minskat respekten för mig:
tvärtom har aldrig fruktan sporrat dem till en sådan iver, som tacksamheten nu.
De överbjuda varandra rent av i att gissa mina önskningar. Jag nämner
detta för dig endast därför, att då jag dagen innan jag lämnade de kristna
sade till Paulus, att världen måste falla sönder på grund av deras lära som
en tunna utan band, han svarade mig: ’Kärleken är starkare än fruktan.’
Och jag inser nu, att detta ofta kan vara sant. Detta har jag även erfarit
beträffande mina klienter, som kommo hit för att hälsa mig välkommen. Du
vet, att jag aldrig varit snål mot dem, men min fader behandlade dem
hög-modigt, och han lärde mig att behandla dem på samma sätt. Men nu, då
jag såg deras urblekta mantlar och magra ansikten, kände jag medlidande
med dem, jag gav dem att äta och började samtala med dem. En del
nämnde jag vid namn, andra frågade jag efter deras hustrur och barn, och jag såg
tårar i deras ögon. Och åter tycktes det mig, som om Lygia såg detta och
fröjdade sig. Jag vet ej, om kärleken förvirrat mina sinnen; jag vet endast,
att jag ständigt har en känsla av, att Lygias ögon följa mig överallt, och jatr

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 15:45:40 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/quovadis/0135.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free