- Project Runeberg -  Quo vadis? Berättelse från Neros dagar /
143

(1930) [MARC] Author: Henryk Sienkiewicz Translator: Maggie Olsson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
Note: Translator Maggie Olsson died in 1999, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXXI

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

— 143

XXXI

Lundarna vid Agrippas damm omgåvos av prætorianer, så att icke alltför
stora skaror av skådelystna skulle besvära Cæsar och hans gäster. Allt vad
Rom ägde av skönhet, snille eller rikedom skyndade till denna fest, som icke
hade sin like i stadens historia. Tigellinus ville hålla Cæsar skadelös för den
uppskjutna resan till Achaja och samtidigt överträffa alla, som någonsin givit
fester till Neros ära, för att visa, att ingen kunde roa Cæsar som han. Han
hade träffat förberedelser till denna fest redan då han var i Neapolis och
Beneventum med Cæsar, och därifrån hade han från världens alla hörn
skickat efter villebråd, fåglar, sällsynta fiskar och växter, samt ovanliga vävnader
och konstföremål, som skulle höja festens glans. Dessa vansinniga
förberedelser komme att sluka inkomsterna från hela provinser, men detta behövde icke
den mäktige gunstlingen bekymra sig om. Hans inflytande växte för varje
dag. Tigellinus var säkerligen icke kärare för Nero än någon annan,
men han blev för varje dag mera oumbärlig för honom. Petronius
överträffade honom i snille och förfining, men olyckligtvis överglänste han även
Cæsar själv häri och uppväckte därigenom hans avund. Han förstod icke heller
att vara ett i allo villigt verktyg, och Cæsar fruktade hans omdöme i fråga
om smak. Men gentemot Tigellinus kände sig däremot Nero helt otvungen.
Redan titeln arbiier elegantiarum, som Petronius erhållit, sårade Neros
egenkärlek, ty vem var väl värdig att bära den titeln, om ej han? Tigellinus hade
emellertid tillräckligt gott förstånd för att inse sina egna brister, och då han
insåg, att han icke kunde konkurrera med Petronius, Lukanus eller de andra,
som överträffade honom i börd, hjältedåd eller kunskaper, beslöt han att
överglänsa dem genom sina krypande tjänster och framför allt genom
utvecklande av en lyx, som till och med skulle blända Nero.

För själva festmåltiden hade han låtit bygga en jättestor flotte av
förgyllda bjälkar. Kanterna voro smyckade med underbara koraller från Röda
havet och Indiska oceanen, som skimrade i regnbågens alla färger. På sidorna
stodo små dungar av palmer och grupper av lotusblommor och nyss utslagna
rosor. Bland dem voro springbrunnar gömda, vidare gudabilder samt burar av
guld och silver med brokiga fåglar.

I mitten av flotten reste sig en baldakin av syrisk purpur, vilande på
pelare av silver, och därunder glänste de dukade borden som solar, med oskatt
bara konstföremål av alexandrinskt glas och kristall, som rövats från Italien,
Grekland och Mindre Asien. Flotten, som såg ut som en flytande trädgård,
var fastgjord med rep av guld och purpur vid båtar, som hade form
av-fiskar, svanor, måsar och flamingos. I dessa sutto nakna roddare och
rodder-skor av underbar skönhet, med håret kammat på österländskt sätt eller
sammanhållet av gyllene nät.

Då Nero anlände följd av Poppæa och sina hovmän, steg han ombord på
flotten och tog plats under baldakinen; sedan satte sig båtarna i rörelse, de
gyllne repen spändes och flotten satte sig i rörelse och började beskriva
cirklar på dammen. Andra båtar och mindre flottar kommo nu också till med
lutspelorskor och harpister, vars rosiga kroppar avtecknade sig mot den blå
bakgrunden av himmel och vatten och tycktes glänsa som blommor i reflex
från de gyllene instrumenten.

Från dungarna på stranden och från de fantastiska byggnader, som
uppförts inne i snåren, ljödo sång och musik. Hela trakten och alla dungarna
genljödo därav. Cæsar själv, med Poppæa på ena sidan och Pythagoras på
den andra, stod beundrande inför denna bländande prakt Mellan båtarna döko
unga slavinnor upp, som voro klädda som havsjungfrur och betäckta av grönt
nätverk, som skulle efterlikna fiskfjäll, och då Cæsar fick syn på dessa,
skänkte han Tigellinus sitt fulla gillande. Men av gammal vana såg han på

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 15:45:40 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/quovadis/0145.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free