Note: Translator Maggie Olsson died in 1999, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXXI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 144
Petronius, då han ville höra denne smakdomares mening. Denne föreföll
ganska likgiltigt, och först då Cæsar direkt frågade honom, svarade han:
— Det förefaller mig, herre, som om tio tusen nakna flickor gjorde ett
ringare intryck på dig än en enda.
Men detta flytande gästabud behagade Cæsar, ty det var något nytt.
Dessutom serverades så utsökta rätter, att till och med en Apicius’ fantasi skulle
ha känt sig tillintetgjord vid denna anblick, och viner av så många olika slag,
att Otho, som brukade använda åttio, skulle ha gömt sig under vattnet av
blygsel, om han hade fått se denna lyx. Utom kvinnorna lågo endast Cæsars
hovmän till bords. Vinicius fördunklade alla genom sin skönhet. Förut kunde
man i hans ansikte och gestalt alltför tydligt känna igen den börne krigaren,
men nu hade inre sorger och fysisk smärta förfinat hans drag, som om en
bildhuggares mästerehand farit över dem. Hans hy hade icke längre sin förra
bruna färg, men gyllene reflexer hade stannat kvar liksom av numidisk
marmor. Ögonen hade blivit större och allvarligare. Endast hans bröst hade
bibehållit sina kraftiga former, som tycktes skapat för att bära pansar. Men
ovanför detta soldatbröst satt en grekisk guds huvud eller åtminstone en
förfinad patriciers, fint och praktfullt på samma gång. Allas blickar riktades
mot honom, även Poppæas och vestalen Rubrias, vilken inbjudits på Cæsars
önskan.
Det i bergsnö kylda vinet började snart värma gästernas hjärtan och
huvuden. Från snåren och stränderna sköto allt flera båtar ut i form av
gräshoppor och dagsländor. Dammens blå yta såg ut, som om den vore strödd med
blomblad, eller som om fjärilar hade tagit den i besittning. Solen stod redan
lågt på himlen, men dagen var het, fastän det endast var i början av maj.
Ej en vindfläkt rördes och träden stodo orörliga, liksom iakttagande vad som
försiggick på vattnet. Flotten rörde sig i oupphörliga cirklar på vattnet, och
gästerna blevo allt mera druckna och stojande. Innan man ännu kommit mer
än till hälften av måltiden, var all ordning vid bordet upphävd. Cæsar själv
föregick med gott exempel, ty han steg upp från sin plats och befallde
Vini-sius, som låg vid vestalen Rubrias sida, att avstå sin plats åt honom. Vinicius
fick intaga platsen bredvid Poppæa, som efter en stund sträckte ut sin arm
mot honom och bad honom knäppa sitt armband, som gått upp. Och då han
?jorde det med darrande händer, sände hon honom en blyg blick under sina
länga ögonfransar, i det hon skakade på sitt gyllene huvud.
Soit» blev större och rödare och sänkte sig långsamt bakom trädens
toppar. D flesta av gästerna voro redan nu druckna. Flotten gled nu närmare
stranden. Mellan träden och blommorna såg man män, som voro klädda som
fauner och satyrer, som spelade på flöjter, rörpipor eller slogo trumma. Man
skymtade även grupper av flickor, som föreställde nymfer, dryader och
hama-dryader. Slutligen sänkte sig skymningen över nejden, under det druckna
rop till Lunas ära hördes från flotten. Snart upplystes lundarna av
tusentals lampor, och flotten lade till vid stranden. Cæsar och de övriga gästerna
rusade upp bland träden och skingrades i de hus, som uppförts på stranden, i
de täi-i snåren och de konstgjorda grottorna melan springbrunnar och
fontäner. Alla grepos av vanvett. Ingen visste, vart Cæsar tagit vägen eller vem
som var senator, ädling, lindansare eller musikant. Satyrerna och faunerna
började under larm och rop förfölja nymferna. Med sina thyrsosstavar slogo
de på lamporna för att släcka dem. Här och där i lundarna rådde
fullständigt mörker överallt hördes rop, skratt, viskningar och flämtningar. Rom
hade aldrig skådat något dylikt.
Vinicius var icke drucken som vid Cæsars fest, där Lygia var närvarande.
Men även han bländades och berusades av det, som försiggick omkring
honom, och slutligen greps även han av njutningsfebern. Han sprang omkrinf
i skogen med de andra, sökande efter en dryad, som kunde tjusa honom med
sin skönhet. Ständigt rusade nya flockar förbi honom under sång och rop,
förföljda av fauner, satyrer, senatorer och ädlingar. Då han slutligen fick
syn på en grupp flickor, som voro anförda av en, som var klädd som Diana,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
