Note: Translator Maggie Olsson died in 1999, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXXI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— I4S —
rusade han dit för närmare beskåda gudinnan. Men plötsligt stannade
hjärtat i hans bröst. I denna gudinna, med månskäran i sitt hår, tyckte han sig
känna igen Lygia.
Flickorna började en vild dans omkring honom, och så rusade de iväg som
en flock rådjur, synbarligen för att locka honom att förfölja dem. Men han
stod kvar som fastnaglad med klappande hjärta, ty fastän han sett, att Diana
icke var Lygia och på närmare håll icke ens var lik henne, hade denna starka
sinnesrörelse utmattat honom. Plötsligt greps han av en häftig längtan efter
Lygia, och kärleken till henne genomströmmade hans hjärta. Aldrig hade lion
tyckts honom dyrbarare, renare och mera älskad än nu bland dessa vilda
utsvävningar. Och plötsligt tyckte han sig själv nära att kvävas i denna pöl
av laster och skamlöshet, och han kände, att han behövde luft, att han
behövde se himlens stjärnor. Han beslöt att fly. Men i detsamma stod en
beslöjad gestalt framför honom, en hand lades på hans arm, han kände en het
andedräkt överströmma sitt ansikte, och en viskning ljöd:
— Jag älskar dig! . . . Kom! Ingen ser oss. Skynda dig!
Vinicius vaknade som ur en dröm.
Han frågade:
— Vem är du?
Hon tryckte sig mot hans bröst och upprepade;
— Skynda dig! Se, här finns icke en människa, och jag älskar dig. Kom!
— Vem är du? upprepade Vinicius.
— Gissa!
Genom sin tunna slöja tryckte hon sina läppar mot hans mun, i det hon
drog hans ansikte ned mot sitt. Slutligen vände hon bort sitt ansikte för att
kunna hämta andan.
— En kärlekens natt! ... En glömskans natt! sade hon flämtande. I dag
är allting tillåtet! . . . Tag mig!
Men Vinicius kände sig liksom avkyld av denna kyss och greps på nytt
av leda och avsmak. Hans hjärta och själ voro annorstädes; för honom
existerade i hela världen endast Lygia.
Han sköt den beslöjade gestalten ifrån sig och sade:
— Vem du än må vara, så älskar jag en annan och vill inte veta av dig!
Hon böjde fram sitt huvud mot honom.
•— Tag bort slöjan! . . .
Men i samma ögonblick prasslade det bland myrtenbuskarna vid sidan om
dem. Gestalten försvann som en drömsyn, men på avstånd ljöd hennes skratt,
sällsamt och olycksbådande.
Petronius stod plötsligt framför Vinicius.
— Jag har sett och hört allt, sade han.
— Kom med mig, svarade Vinicius.
De gingo förbi husen, som strålade av ljus, förbi skogsdungarna och
skyddskedjorna av pretorianer och nådde sina bärstolar.
— Jag följer med dig, sade Petronius.
De stego in i samma bärstol. Båda sutto tysta. Först då de befunno sig
inne i atrium i Vinicius’ hus, sade Petronius:
— Vet du, vem det var?
— Rubria? frågade Vinicius och förskräcktes vid blotta tanken, att det
kunde vara vestalen.
— Nej.
— Vem var det då?
Petronius sänkte rösten:
— Vestas eld har blivit besudlad, ty Rubria var hos Cæsar. Men den, som
talade med dig . .
Och han sänkte rösten ännu mera och tillade:
—. . . var vår gudomliga härskarinna.
Det följde en stunds tystnad.
Quo Vadis 10
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
