Note: Translator Maggie Olsson died in 1999, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXXI - XXXII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 146
— Cæsar kunde ej dölja för henne sitt intresse för Rubria, fortsatte
Petronius, och så beslöt hon antagligen att hämnas. Men jag störde er, ty om du
hade känt igen henne och likväl avvisat henne, skulle du varit räddningslöst
förlorad, ja även Lygia och kanske till och med jag.
Men Vinicius utropade:
—- Jag har fått nog av Rom och Cæsar, nog av fester, nog av Poppæa,
Tigel-linus och er allesammans! Jag kvävs här! Jag kan ej leva i detta liv. Jag
kan inte. Förstår du mig?
— Du har förlorat besinningen, Vinicius.
—- Jag älskar endast henne i hela världen.
— Nå, än sedan?
— Jag vill ej ha någon annan kärlek; jag vill ej taga del i era fester, era
utsvävningar och era brott.
— Hur är det fatt med dig? Har du blivit kristen?
Den unge mannen fattade sig om huvudet med båda sina händer och ropade
i förtvivlan:
— Inte ännu! Inte ännu!
XXXII.
Petronius gick hem med en axelryckning. Nu insåg även han, att Vinicius
och han icke längre förstodo varandra. Förr hade Petronius haft ett oerhört
inflytande över den unge soldaten. Han hade varit honom ett mönster i allt,
och ett par ironiska ord från hans sida hade varit nog för att få Vinicius
att foga sin vilja efter Petronius’. Den erfarne skeptikern förstod, att han
nu förlorat nyckeln till den unge mannens själ. Detta fyllde honom med
förargelse och till och med fruktan vid tanken på nattens händelser. ■—- Ar det ej
någon övergående nyck från Poppæas sida utan ett mera varaktigt begär,
tänkte Petronius, så kommer en av två möjligheter att inträffa: antingen ger
Vinicius vika, och då kan minsta tillfällighet störta honom i fördärvet, eller
också ger han ej vika, och då är han räddningslöst förlorad och jag med
honom, om inte annat så emedan jag är hans släkting. Båda möjligheterna
voro lika obehagliga. Petronius var en modig man och fruktade icke döden,
men då han icke väntade sig något genom denna, ville han icke utmana den.
Efter en lång överläggning beslöt han, att det skulle vara säkrast att avlägsna
Vinicius från Rom och skicka honom ut på resor. Om han ändå kunde
skaffa honom Lygia till reskamrat, skulle han med glädje ha skickat bort
honom. Men han hoppades ändå, att det icke skulle bli svårt för honom att
skicka iväg honom utan henne. I palatset skulle han utsprida ryktet, att
Vinicius var sjuk och därigenom rädda både Vinicius och sig sjäv. Poppæa visste
för övrigt ej, om Vinicius hade känt igen henne, och i så fall var ju hennes
fåfänga icke sårad alltför svårt. Men i framtiden kunde det bli annorlunda,
och detta måste förhindras. Petronius ville framför allt vinna tid, ty han
förstod, att om bara Cæsar reste till Achaja, skulle Tigellinus, som icke hade
minsta förståelse för konst, vara tvungen att träda i bakgrunden. I
Grekland var Petronius säker på att segra över alla sina rivaler.
Han beslöt emellertid att vaka över Vinicius och söka förmå honom att
resa bort. Han funderade till och med på, om han icke skulle kunna förmå
Cæsar att utfärda ett edikt, som skulle förvisa alla kristna från Rom; då
av Cæsars egen mun, att han skulle resa till Antium på ett par dagar. Redan
skulle Lygia lämna staden med de övriga, och Vinicius skulle ha följt efter
henne. Då skulle man ej behöva övertala honom. Och saken i och för sig
var ej omöjlig. Det var ju ej länge sedan Claudius hade förvisat judarna
från Rom, varför skulle då ej Nero kunna förvisa de kristna nu?
Efter festen vid Agrippas damm träffade Petronius Cæsar dagligen,
antingen i palatset eller hos andra. Det var enkelt att få honom att samtycka
till denna plan, ty Cæsar motsatte sig aldrig något, som kunde bringa andra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
