Note: Translator Maggie Olsson died in 1999, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXXIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— i5i —
de kristna hade ju själva förlåtit den eländige skurken, fastän de hade all
orsak att hämnas. Nu först genljöd i hans själ ropet: "I Kristi namn!" Han
erinrade sig, att det var med detta rop Chilon räddade sig ur lygierns
händer, och han beslöt att efterskänka återstoden av straffet.
Han skulle just kalla in uppsyningsmannen, då denne kom in och sade:
— Herre, gubben har fallit i vanmakt. Han är kanske rent av död redan.
Skall jag låta piska honom mera?
— Väck honom till liv igen och för honom hit.
Uppsyningsmannen försvann bakom förhänget, men det tycktes ej vara lätt
att återkalla honom till medvetandet, ty Vinicius måste vänta länge och
började bli otålig, då slavarna äntligen kommo in med Chilon och sedan på ett
givet tecken åter drogo sig tillbaka.
Chilon var blek som lärft. Utför hans ben flöt blodet ned på golvet. Han
kastade sig framför Vinicius’ fötter och ropade med utsträckta armar:
— Jag tackar dig, herre, du är barmhärtig och stor!
— Hund! utbrast Vinicius. Vet, att jag endast förlät dig för den Kristi
skull, som jag själv har att tacka för mitt liv.
— Herre, jag skall tjäna både dig och Honom!
— Tig och hör på! Stig upp! Du följer med mig och visar mig det hus,
där Lygia bor.
Chilon reste sig, men knappast stod han på sina ben, förrän han blev ännu
blekare och stammade med svag röst:
— Herre, jag är verkligen hungrig.... Jag följer med dig, herre, jag
följer med.... Men jag är så svag.... Låt mig först få lämningarna från
dina hundars fat.
Vinicius befallde sina slavar, att de skulle giva honom mat, ett guldmynt
och en mantel. Men Chilon var så svag, att han icke ens kunde gå sedan
han fått mat, fastän han var förfärligt rädd, att Vinicius skulle tolka hans
svaghet som motspänstighet och på nytt låta piska honom.
— Om jag bara får värma mig med litet vin, sade han med skallrande tän
der, skall jag nog kunna gå, om det så vore ända till Grekland.
Efter en stund hade han hämtat sig så mycket, att de kunde bege sig i
väg. Vägen var lång, ty liksom de flesta kristna bodde Linus på andra
sidan Tibern, icke långt från Miriams hus. Chilon visade Vinicius på ett
litet avlägset beläget hus, som var omgivet av en murgrönsklädd mur.
— Här är det, herre, sade han.
— Gott, svarade Vinicius. Gå nu din väg, men hör först på, vad jag har
att säga dig: Glöm, att du stått i min tjänst. Glöm, var Miriam, Petrus och
Glaukos bo. Glöm detta hus och alla de kristna. Varje månad kan du
komma till mitt hus, och min frigivne slav, Demas, skall varje gång utbetala till
dig två guldmynt. Men om du vidare spionerar på de kristna, skall jag låta
prygla dig till döds eller utlämna dig åt stadsprefekten.
Chilon bugade sig djupt och sade:
— Jag skall glömma.
Men då Vinicius försvunnit bakom gathörnet, sträckte han ut sin knutna
hand efter honom och ropade:
— Vid Ate och furierna! Jag skall ej glömma!
Sedan föll han åter i vanmakt.
XXXIII.
Vinicius begav sig direkt till det hus, där Miriam bodde. LTtanför porten
mötte han Nazarius, som förskräckt ryckte till vid åsynen av honom. Men
Vinicius hälsade vänligt på honom och lät honom föra sig till hans moder.
I rummet fann han utom Miriam även Petrus, Glaukos, Crispus och Paulus
av Tarsus, vilken för kort tid sedan återvänt från Fregellæ. Förvåning
avspeglade sig i allas ansikten vid åsynen av den unge tribunen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
