Note: Translator Maggie Olsson died in 1999, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXXVI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 163
och komiskt. Han vände sitt huvud åt båda sidor och slöt emellanåt ögonen
och lyssnade till, hur man hälsade honom. Han möttes av en bifallsstorm
och rop: "Välkommen, o, gudomlige! Cæsar, imperator! Välkommen, du
segerrike och oförliknelige! Apollos son! Apollo!"
Vid dessa ord log han, men ibland flög en skugga över hans ansikte. Den
romerska pöbeln var mycket satirisk och vågade till och med slunga hånfulla
stickord mot de triumfatorer, den älskade och vördade. Det var känt, att
man vid Julius Cæsars intåg i Rom hade skrikit: "Medborgare, döljen edra
hustrur, ty den skallige odågan drager in!" Men Neros oerhörda fåfänga
tålde ej minsta skämt eller stickord. Nu hörde han, hur bland jubelropen
märktes utrop såsom: "Varthän för du ditt flammande skägg, Cæsar? Är du
rädd, att det skall tända eld på Rom?" Och de, som skreko så, visste ej,
att deras skämt innehöll en förfärlig profetia. Dessa ord förargade
emellertid Cæsar mindre, då han icke längre bar något skägg utan för många år
sedan offrat det åt Jupiter, inneslutet i en gyllene ask. Men det fanns andra,
dolda bakom stenhögar eller på templets tinnar, som skreko:
"Modermördare! Nero! Orestes! Alcmæon!" Och andra, som skreko: "Var är Octavia?
Lämna tillbaka purpurn!" Till Poppæa, som följde tätt efter Nero, ropade
man: "Guldhåriga!" med vilket ord man betecknade gatflickorna. Neros
musikaliska öra uppfångade genast alla dessa utrop, och han lyfte till ögat
sin slipade smaragd, som ville han upptäcka de ropande och inprägla dem i
sitt minne. Så föll hans blick på aposteln, som stod på en sten vid vägen
och ingen i detta lysande följe eller i denna otaliga människomassa kunde
ana, att i detta ögonblick två världshärskare betraktade varandra, av vilka den
ene snart skulle försvinna som en blodig dröm, medan den andre, den gamle
mannen i den enkla dräkten, snart skulle taga Rom och världen i evig
besittning.
Cæsar passerade emellertid, och efter honom kom en präktig bärstol, buren
av åtta afrikaner, i vilken den av folket avskydda Poppæa satt. Hon var
liksom Nero klädd i en ametistfärgad dräkt och hade ett tjockt lager smink
över ansiktet. Hon satt orörlig och likgiltig, lik en skön men ond gudinna,
som bars omkring i en procession. Efter henne följde åter ett helt hov av
manliga och kvinnliga tjänare. Solen hade redan passerat middagshöjden, då
hovfolkets tåg började, praktfullt och lysande. Det ringlade sig fram som en
ofantlig, glänsande orm. Den liknöjde Petronius, som hälsades välvilligt
av massan, bars i en bärstol tillsammans med sin gudomliga slavinna.
Tigellinus for i en vagn, som drogs av små hästar, prydda med röda och vita
fjädrar. Man såg, hur han reste sig upp i vagnen, sträckte fram halsen för att
se, om icke Cæsar skulle giva honom ett tecken att stiga upp i hans vagn.
Bland de andra hälsades Licinianus Piso med applåder, Vitellius med
skrattsalvor och Vatinius med visslingar. Gentemot konsulerna Licinius och
Le-canius förhöll mängden sig likgiltig, men Tullius Senecio, som var omtyckt
utan någon skenbar anledning och Vestinus hälsades med bifallsrop. Hovet
var oräkneligt. Det föreföll, som om allt vad Rom ägde av rikedom, glans
och ryktbarhet, flyttade till Antium. Nero reste aldrig med mindre än tusen
vagnar, och hans följe var talrikare än en legion, vilken på kejsarrikets tid
bestod av tolvtusen soldater. Man såg där Domitius Afer och den gamle
Lucius Saturnus; man såg Vespasianus, vilken ännu icke anträtt sitt
fälttåg till Judéen, vidare hans söner, Nerva, Lucanus, Annius Gallo och
Quin-tianus samt talrika kvinnor, som voro berömda för rikedom, skönhet, lyx och
utsvävningar. Från dessa bekanta ansikten vandrade mängdens ögon till
hästarna, vagnarna, tjänarnas sällsamma dräkter. I denna flod av glans och ära
visste man ej, vad man först skulle betrakta, och icke blott ögonen utan även
tankarna bländades av all denna gyllene glans, av ädelstenarnas glittrande,
och skinnet från pärlor och elfenben. Och fastän det icke saknades
hungriga magar bland människomassorna, fyllde åsynen av all denna glans och
prakt dem icke blott med avund utan även med glädje och stolthet, i det att
allt detta föreföll dem som ett bevis på Roms makt och oövervinnelighet. Det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
