- Project Runeberg -  Quo vadis? Berättelse från Neros dagar /
165

(1930) [MARC] Author: Henryk Sienkiewicz Translator: Maggie Olsson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
Note: Translator Maggie Olsson died in 1999, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXXVI - XXXVII

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

— i6S —

och blod och härja som en orkan. Och vid denna tanke ängslades hans
apostlahjärta, och han började tala till sin Mästare: "Herre, vad skall jag
göra i denna stad, till vilken du skickat mig? Hav och länder tillhöra den
och alla konungariken och städer, och trettio legioner bevaka den, och jag är
endast en fattig fiskare. Vad skall jag göra för att övervinna dess ondska?"

Och han lyfte sitt gråa, darrande huvud mot himlen, anropande sin
gudomlige Mästare ur djupt av sitt hjärta.

Men han avbröts i sina böner av Lygia, som ropade:

— Det ser ut, som om hela staden stode i lågor!

Solen hade verkligen gått ned på ett sällsamt sätt den dagen. Dess
jättestora skiva hade redan dolt sig bakom Janiculums kulle, och hela himlavalvet
strålade i en rödaktig glans. Murarna, pelarna och templens tinnar
flammade i guld och purpur. Floden, som syntes i fjärran, lyste röd som blod. Allt
eftersom solen sjönk lägre bakom kullen, blev glansen rödare och rödare, och
den utbredde sig, tills den omfattade alla sju kullarna och hela nejden
däromkring.

— Hela staden ser ut, som om den stode i lågor! upprepade Lygia.

Petrus dolde sitt ansikte i händerna och sade:

— Guds vrede är över staden.

XXXVII.

Vinicius till Lygia:

"Slaven Phlegon, med vilken jag sänder detta brev, är kristen. Han
kommer alltså att mottaga sin frihet ur din hand, carissima. Han har varit länge
i min tjänst, och jag kan tryggt lämna brevet i hans händer. Jag skriver från
Laurentum, där vi gjort uppehåll för hettans skull. Otho ägde här en
präktig villa, som han en gång skänkte Poppæa, och fastän hon nu är skild från

honom, ansåg hon det lämpligt att behålla den vackra gåvan____ Nu tänker

jag på de kvinnor, som omgiva mig här och jämför dem sedan med dig, och
det förefaller mig, som om helt olika slag människor uppstått ur Deucalions
stenar och att du hör till dem, som uppstått ur kristallen. Jag beundrar och
älskar dig av bela min själ, så att jag ej vill tala om något annat än dig
och måste lägga band på mig för att kunna berätta dig om resan, om vad
som hänt mig bär och om nyheterna från hovet. Cæsar var Poppæas gäst,
vilken i hemlighet förberett ett storartat mottagande. Hon hade icke
inbjudit många av hovfolket, men Petronius och jag hörde till de utvalda. Efter
middagen foro vi i förgyllda båtar ut på sjön, som låg stilla som en spegel
och var så blå som dina ögon, du gudomliga! Vi rodde själva, ty det
smickrade tydligen Poppæas fåfänga att bli rodd av konsuler eller deras söner.
Cæsar stod vid rodret i purpurtoga och sjöng en hymn till havet, som han
skrivit föregåtnde natt och satt till musik tillsammans med Diodorus. Indiska
slavar från andra båtar ackompanjerade honom på snäckskal. Och jag, vet
du vad jag gjorde? Jag tänkte på dig och längtade efter dig och skulle vilja
taga havet, det strålande vädret och musiken och skicka dig alltsammans.
Skulle du vilja, att vi en gång slå oss ned vid havet, fjärran från Rom?
Jag har en egendom i Sicilien, där det finnes en skog av mandelträd, som
på våren äro översållade av skära blommor och som gå så långt ned till
havet, att grenarna nästan beröra vattnet. Där skall jag älska dig och dyrka
den lära, som Paulus undervisar mig i, ty nu vet jag, att den varken är
fiende till livet eller till lyckan. Skulle du vilja det?____ Men innan jag hör

svaret från dina älskade läppar, vill jag berätta dig vad som sedan hände i
båten. Då vi kommit ett långt stycke från land, fingo vi framför oss syn
på ett stort segel, och det uppstod genast en tvist, om det var en vanlig
fiskebåt eller det stora fartyget från Ostia Jag upptäckte det först, och då
utropade Poppæa, att synbarligen ingenting vore fördolt för mig. Hon
betäckte sitt ansikte med slöjan och frågade, om jag även skulle känna igen

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 15:45:40 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/quovadis/0167.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free