Note: Translator Maggie Olsson died in 1999, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXXVII - XXXVIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— iS66 —
■lenne sà. Petronius svarade genast, att man icke ens kan känna igen solen,
då den är dold bakom moln, men hon sade skrattande, att en så skarp blick
som min endast kunde fördunklas av kärleken. Hon räknade upp namnen
på flera av hovets damer och undrade, vern jag väl vore förälskad i. Jag
svarade henne lugnt, till dess hon nämnde ditt namn. Då hon talade om dig,
tog hon bort slöjan från sitt ansikte och såg på mig med en ond och
forskande blick. Jag är Petronius uppriktigt tacksam för, att han i detta
ögon-olick stjälpte båten över på ena sidan, så att uppmärksamheten vändes från
mig, ty om jag hört ett ovänligt eller hånfullt ord om dig, skulle jag ej
kunnat dölja min vrede, utan hade krossat denna falska kvinnas huvud med min
åra.... Du kommer väl ihåg, vad jag berättade dig i Linus’ hus om
hän-tlelsen vid Agrippas damm? Petronius är orolig för min skull, och senast i
dag besvor han mig att ej såra Poppæas fåfänga. Men Petronius förstår mig
icke längre, och han kan ej fatta, att det för mig ej finns någon skönhet och
glädje utom dig, och att jag endast hyser motvilja och förakt för Poppæa.
Du har redan förändrat min själ så mycket, att jag icke mer skulle kunna
återvända till mitt förra liv. Men du behöver inte vara rädd för, att något
skall hända mig här. Poppæa älskar mig inte, ty hon är ur stånd att älska
någon, och hennes nycker bero endast på hennes vrede mot Cæsar, som ännu
står under hennes inflytande och kanske till och med fortfarande älskar
henne, men som icke längre skonar henne och varken döljer sina laster eller
brott för henne. Jag skall även säga dig något, som kommer att lugna dig
fullständigt. Ett par dagar före min avresa sade Petrus till mig, att jag ej
skulle frukta Cæsar, ty ej ett hår skulle krökas på mitt huvud — och jag
tror honom. Det är en röst inom mig, som säger, att vart och ett av hans
ord måste gå i uppfyllelse, och då han välsignat vår kärlek, kan varken
Cæsar eller Hades’ alla makter, ja, icke ens ödet taga dig ifrån mig, o, Lygia!
När jag tänker därpå, är jag så lycklig, som vore jag i himmelen. Men du,
som är kristen, såras kanske av vad jag säger om himmel och öde. Men
förlåt mig, ty jag syndar ofrivilligt. Dopet har ännu icke rentvått mig, men
mitt hjärta är som en ren pokal, som Paulus av Tarsus skall fylla med sin
milda lära, som för mig är så mycket ljuvare, då den även är din. O, min
gudinna, måtte jag finna nåd inför dina ögon! I Antium skall jag lyssna
till Paulus både natt och dag. Redan första dagen vann han sådant
inflytande över mitt folk, att de ständigt samlas omkring honom och nästan
betrakta honom som ett övernaturligt väsen. I går såg jag, hur hans ansikte
strålade av glädje, och då jag frågade honom vad han gjorde, svarade han:
’Jag sår.’ Petronius vet, att han vistas bland mitt folk och önskar träffa
honom. Så gör även Seneca, som hört talas om honom genom Gallon. Men
stjärnorna börja redan blekna, Lygia, och snart skall morgonrodnaden kasta
sitt rosiga skimmer över havet. Alla sova, men jag tänker på dig och älskar
dig. Var hälsad med morgonrodnaden, min brud."
XXXVIII.
Vinicius till Lygia:
"Har du någonsin varit med Aulus i Antium, ccirissima? Om icke, skall det
bli mig en stor glädje att en gång få visa dig det. Längs hela kusten från
Laurentium står en rad av villor, och Antium självt är ingenting annat än
en rad palats och pelarhallar, som vid vackert väder spegla sig i vattnet.
Även jag har en villa där alldeles invid vattnet med en olivdunge och en
cypressskog bakom villan, och då jag tänker på, att denna villa en gång skall
bli din, tyckes mig marmorn vitare, trädgårdarna ännu skuggigare och havet
mera blått. O, Lygia, hur härligt är det ej att leva och älska! Den gamle
Menicles, som förvaltar min villa här, har planterat massor av iris under
myrtenträden, och vid åsynen av dem kom jag att tänka på Aulus’ hus och
trädgården, där jag brukade sitta bredvid dig. Dessa blommor skola även
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
