- Project Runeberg -  Quo vadis? Berättelse från Neros dagar /
172

(1930) [MARC] Author: Henryk Sienkiewicz Translator: Maggie Olsson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
Note: Translator Maggie Olsson died in 1999, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XL

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

— 172

kunnat störta Tigellinus i fördärvet, men han fördrog att framställa honom
i en löjlig dager och göra narr av hans brist på bildning. Senaten i Rom
började åter hämta andan, ty under en och en halv månad hade det icke
utfärdats en enda dödsdom. Tigellinus själv tappade alldeles huvudet och
tvekade, om han skulle ge upp spelet eller ej, ty Caesar hade upprepade gånger
yttrat, att det i bela Rom endast fanns två själar, som förstodo varandra,
endast två sanna hellener: han själv och Petronius.

Den senares häpnadsväckande slagfärdighet stärkte alla i den övertygelsen,
att hans inflytande skulle överleva alla andras. Man förstod, att han var
oumbärlig för Cæsar, ty med vem skulle denne eljest tala om poesi, musik
och kapplöpningar. Vem skulle han väl kunna vända sig till för att övertyga
sig om, att vad han skapat, verkligen var fullkomligt. Men Petronius tycktes
icke fästa den ringaste vikt vid sin ställning. Han var fortfarande lika
blaserad, lika skeptisk och lika kvick. Ofta föreföll det, som om han gjorde narr
av alla, både sig själv och andra. Ibland dristade han sig kritisera Cæsar mitt
i ansiktet, och även när de andra trodde att han gått för långt och skulle
störta sig själv i fördärvet, förstod han att plötsligt vända sina ord så. att
det blev till hans fördel. En gång, ungefär en vecka efter Vinicius’ återkomst
från Rom, uppläste Cæsar för en trängre krets ett stycke ur sin Trojad. När
han slutat, och de hänförda bifallsropen tystnat, sade Petronius, när Cæsar
frågande såg på honom:

— Avskyvärda verser, som inte förtjäna bättre öde än att kastas på elden!

De närvarandes hjärtan stodo stilla av förfäran, ty Nero hade icke sedan sin

barndom hört en sådan dom. Endast Tigellinus’ ansikte strålade av
förtjusning. Men Vinicius bleknade, ty han trodde, att Petronius druckit för mycket.

Men Nero frågade med honungssöt röst, som likväl skälvde av djupt sårad
fåfänga:

— Vad finner du för fel hos dem?

Och Petronius utropade, i det han pekade på de närvarande:

— Tro dem inte, de förstå ingenting. Du frågar, vad jag finner för fel
hos dina verser. Om du vill höra sanningen, så skall jag säga dig den. Dessa
verser skulle vara bra för att vara skrivna av Virgilius, av Ovidus, ja till och
med av en Homerus men inte av dig. Du får inte skriva sådana verser. Den
brand, du skildrar, flammar inte tillräckligt. Lyssna ej til! Lucanus’ smicker.
Honom skulle jag ha tillerkänt odödlighet för sådana verser, men inte dig.
Och vet du varför? Emedan du är större än dem alla. Man har rätt att
fordra mer av den, som fått sådana rika gåvor av gudarna. Men du är lat.
Du föredrager att sova efter middagen i stället för att arbeta. Du skulle kunna
skapa ett verk, vars like världen aldrig skådat, och därför säger jag dig
öppet: skriv bättre dikter.

Han talade i lätt ton, liksom gäckande och förebrående på samma gång och
Cæsars ögon fuktades av glädje.

— Gudarna ha givit mig talang, sade han, men de ha också givit mig något
anat, nämligen en uppriktig vän och kännare, som förstår att säga mig
sanningen i ansiktet.

Han sträckte ut sin feta, med rött hår bevuxna hand efter den ljusstake av
guld, som rövats från templet i Delphi, för att bränna upp verserna.

Men Petronius ryckte dem från honom, innan lågan hunnit beröva
papyrusrullen.

— Nej, nej, utropade han, hur dåliga verserna än äro, tillhöra de dock
mänskligheten. Giv dem åt mig!

— Tillåt mig då att sända dig dem i en hylsa av min egen uppfinning,
svarade Nero och omfamnade honom.

Efter ett ögonblick fortsatte han:

— Du har rätt. M’n brand flammar ej tillräckligt. Men jag trodde, att det
var nog, om jag diktade lika bra som Homerus. En viss hlychet nrh en
alltför låg tanke om mig själv ha alltid stått hindrande i väuen för mig. Men
du har öppnat mina ögon. Vet du, varför det är så, som du sagt? Jo, när

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 15:45:40 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/quovadis/0174.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free