Note: Translator Maggie Olsson died in 1999, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XLII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 181
Hela slätten var täckt av rök, som bildade ett enda jätternoln utefter
marken. Städer, dungar, villor och aquædukter försvunno i det, och på andra
sidan av detta fruktansvärda, grå moln, såg man den brinnande staden.
Men branden hade ej form av en eldpelare, som då en enda byggnad
brinner, utan det var snarare ett långt, flammande band, som liknade
morgonrodnaden.
Över detta band reste sig en mur av rök, på sina ställen svart, men
rosafärgad och blodröd på andra. Denna förfärliga mur tycktes ibland sänka sig
ned över eldbältet, så att detta blev helt smalt, men ibland lättade röken
underifrån, och då föreföllo dess undre lager som vågor av eld. Råde elden
och röken sträckte sig från ena sidan av horisonten till den andra, liksom
ibland en skog innesluter hela synkretsen.
Vinicius trodde i första ögonblicket, att icke endast Rom utan hela
världen stod i lågor och att ej en enda levande varelse skulle kunna rädda sig
ut ur denna ocean av eld och rök.
Vinden blåste nu allt starkare från eldhärden och förde med sig en
brandrök, och till och med de närmaste föremålen började insvepas i denna rök.
Det hade redan blivit full dager och solen belyste Albanerbergens toppar. Men
dess strålar föreföllo bleka och fördärvbringande genom röken. Ju närmare
Vinicius kom Albanum, desto tätare och ogenomtränglierare blev röken Den
lilla staden var själv fullständigt insvept i rök. De skräckslagna invånarna
strömmade ut på gatorna, och det var omöjligt att föreställa sig, hur det skulle
vara i Rom, då man redan här hade svårt för att andas.
Vinicius greps på nytt av förtvivlan, och håret reste sig på hans huvud.
Men han försökte lugna sig så gott han kunde.
"Det är ju omöjligt, tänkte han, att hela staden börjat brinna på en
gång. Vinden blåser från norr och driver röken åt detta håll. På andra
sidan staden finns ingen rök. Till andra sidan Tihern har elden kanske inte
nått. I alla händelser har Ursus endast behövt föra Lygia genom
Janiculum-porten för att undgå faran. Lika omöjligt är det, att hela hefolknineen skulle
gå under och att en stad, som regerar världen skulle utplånas från jordens
yta tillsammans med alla sina invånare. Och varför skulle just Lygia dö?
Över henne vakar ju Gud, Han som besegrat döden själv." Äter började han
bedja, och efter gammal vana lovade han Kristus allehanda gåvor och offer.
När han passerat Albanum, där alla invånarna sutto på taken och i träden
för att bättre se branden, blev han åter lugn. Han kom att tänka på, att
Lygia ej endast stod under Ursus’ och Linus’ beskydd, utan även under
aposteln Petrus’. Denna tanke ingav honom nytt mod. Petrus stod för
honom som ett nästan övermänskligt väsen. AMt ifrån den stund, då han
första gången hört honom i Ostrianum, hade han det intrycket, att allt. rad
denne man sade, var oruhblig sanning eiier senare skulle gå i uppfyllelse.
När han under sin sjukdom blev närmare bekant med aposteln, bier detta
intryck starkare, tills det nu vuxit till en orubblig tro. Han tänkte, att då
Petrus välsignat hans kärlek och lovat honom Lysria, kunde hon ju omöjligt
bliva lågornas offer. Hela världen kunde brinna, men ej en gnista skulle
falla på hennes dräkt.
Under inverkan av den sömnlösa natten, den vatisinnisra ritten och sina
våldsamma sinnesrörelser greps Vinicius av en sällsam exaltatinn. Ingenting
tycktes honom omöjligt. Petrus skulle med ett enda ord dela eldhavet, och
de skulle lugnt gå genom det.
Dessutom kunde ju Petrus se in i framtiden. Han hade utan tvivel
förutsett branden, och varnat de kristna och fört dem ut ur staden. Rland dem
vore naturligtvis även Lygia, som han ju älskade som sitt eeet barn. Han
tänkte, att om de flytt ur staden, skulle han träffa dem i Bovila eller möta
dem på vägen Kanske i vilket ögonblick som helst det älskade ansiktet
skulle dyka fram ur röken, som allt tätare utbredde sig över campaenan
Detta syntes honom så mycket mera sannolikt, som han på vätren mötte
allt flera människor, som lämnat staden och flydde mot Albanerbergen för att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
