Note: Translator Maggie Olsson died in 1999, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XLIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— is85 —
som lågo i närheten. Men hettan bier helt enkelt outhärdlig. En gubbe på
kryckor, den siste flyktingen Vinicius lade märke till, skrek till honom:
— Gå ej för nära Cestusbron! Hela ön står i lågor!
Nu kunde man ej misstaga sig längre. När han vek in på Vicus
Judae-corum, där Linus’ hus låg, såg han hur lågor slogo upp ur röken. Det brann
runt omkring honom.
Men Vinicius visste, att Linus’ hus var omgiven av en trädgård, bakom
vilken det låg ett stort, obebyggt fält. Denna tanke ingav honom mod, och han
sprang vidare, fastän varje vindfläkt förde tusentals gnistor emot honom.
Slutligen fick han genom rökmolnet syn på cypresserna i Linus’ trädgård.
Husen på andra sidan det öppna fältet brunno redan som vedstaplar, men
Linus’ lilla hus stod ännu oskadat. Vinicius höjde en tacksam blick mot
himlen och störtade fram, fastän själva lyften tycktes brinna. Dörren var stängd,
men han slog in den och rusade in.
Ej rn levande varelse fanns i trädgården, och även huset tycktes
fullständigt öde.
"Kanske de svimmat ar röken och hettan", tänkte Vinicius, och han
ropade:
— Lygia! Lyiria!
Men insren svarade honom. Genom tystnaden hördes endast den avlägsna
eldens knastrande.
Plötsligt tränifde till hans öron det olycksbådande ljud, som han redan en
gång förut hört i denna trädgård. Djurgårdarna på den närbelägna ön i
närheten av Æsculapius’ tempel hade börjat brinna, och alla slags djur,
däribland även lejon, vrålade i ångest. Vinicius ryste. Det var redan andra
gången han hörde dessa förfärliga rytanden, som ljödo som ett sällsamt
förebud till en hotande olycka.
Men detta var endast ett övergående intryck, ty eldens dån bjöd honom
tänka på annat. Han rusade in i rummen, högt ropande Lygias namn. När
han nied handen trevade efter dörren till sovrummet, fick han syn på en liten
brinnande lampa, och då han kom närmare såg han ett kors, som hängde
ovanför på väggen. Genom den unge katekumenens hjärna for plötsligt den
tanken, att korset sänt honom det ljus, rid vilket han skulle finna Lygia, och
han grep lampan för att söka efter sovrummen. Han fann ingåengen till ett
av dem, dröp undan förhänget och såg sig om i rummet vid skenet av lampan.
Men även detta rum var tomt. Vinicius var emellertid säker på, att det
var Lygias sovrum, ty hennes kläder hängde på väggarna, och på bädden låg
hennes capitiuni, ett plagg, som kvinnorna buro närmast kroppen. Vinicius
tog det hastigt, tryckte sina läppar mot det, hänccde det på armen och
fortsatte sina undersökningar. Huset var litet, och snart hade ban genomsökt
alla rummen och även källaren. Men ingenstädes fanns en levande varelse.
Det var tydligt, att Lygia, Linus och Ursus satt sig i säkerhet före branden.
"Nu måste jag söka henne bland människoskarorna utanför murarna", tänkte
Vinicius.
Han var ej förvånad över, att ej ha träffat dem på Via Portuensis, ty de
kunde ju ha lämnat staden från motsatta hållet. 1 varje fal! hade de
undkommit elden. En sten föll från Vinicius bröst. Visserligen visste han, att
flykten var förbunden med stora faror, men tanken på Ursus’ övernaturliga
styrka gav honom nytt mod.
Men nu måste han först och främst tänka på sin egen räddninsr, ty elden
hade ryckt närmare Linus’ hus och röken hade höljt den lilla gränden i
fullständigt mörker. Lampan slocknade i vinddraget. Vinicius rusade ut på
gatan och sprang av alla krafter tillbaka i samma riktning, varifrån han
kommit. Elden följde honom med sin heta andedräkt och insvepte honom i nya
moln av rök. Eldgnistor föllo ned över honom. Hans tunika hade redan
börjat glöda på flera ställen, men han bekymrade sig ej därom, utan rusade
vidare, rädd för att kvävas av röken. Hans strupe och lungor voro fyllda ar
sot och brände honom som eld. Blodet rusade mot huvudet, så att det ibland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
