Note: Translator Maggie Olsson died in 1999, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XLIII - XLIV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— iS87 —
— Ditt hus har säkerligen brunnit ner, herre, ty Carinse står i lågor, men
du är ju ändå rik som Midas. Ack, vilken olycka! O, son av Serapis, de
kristna ha länge förutsagt, att staden skulle ödeläggas av en eldsvåda____
Men Linus är i Ostrianum och med honom Jupiters dotter____ Ack, vilken
olycka har icke drabbat denna stad!
— Har du sett henne ? frågade Vinicius.
— Ja, jag har sett henne, herre.... Prisad vare Kristus och alla
gudarna, att jag kunde vedergälla dina stora välgärningar mot mig med goda
underrättelser. Men jag skall återgälda dig ytterligare, Osiris, det svär jag vid
det brinnande Rom.
Aftonen föll på, men i trädgården var det ljust som på dagen, ty elden
grep mer och mer omkring sig. Det tycktes, som om det ej endast var några
stadsdelar, utan som om hela Rom stod i lågor. Så långt ögat nådde, var
himlen röd, och en röd natt bröt in över världen.
XLIV.
Så långt ögat kunde se, var himlen röd av skenet från den brinnande
staden. Fullmånen steg upp bakom kullarna och tycktes förvånad åse den
mäktiga stadens undergång. Uppe på den röda himlen lyste stjärnorna med
en svag glans, men jorden var klarare upplyst än himlen. Som ett jättebål
lyste Rom upp hela campagnan. Vid det blodröda skenet kunde man se
avlägsna berg, städer, villor, tempel och aquædukter, som ledde vattnet från
de närbelägna bergen till staden.
Elden spred sig emellertid till allt flera stadsdelar. Det rådde intet tvivel
om, att det var brottsliga händer, som antänt staden, ty ständigt och jämt
utbröt eld på sådana ställen, som lågo långt borta från den ursprungliga
eldhärden. Från alla stadens sju kullar rullade lågorna likt havsvågor ned i
dalarna, som voro tätt bebyggda med hus på fem och sex våningar, som voro
fyllda av bodar och butiker, med lager av trä, olja, spannmål, nötter och
kläder, som man ibland delade ut bland den fattigaste befolkningen på Cæsars
bekostnad. Elden fann här en mängd brännbara ämnen och utbredde sig med
rasade fart över nya områden. Varje tanke på att rädda staden tycktes
dåraktig. Förvirringen ökades för varje ögonblick, ty å ena sidan strömmade
befolkningen ut genom alla portar, å den andra lockade branden tusentals
människor från de mindre städerna runt omkring och halvvilda herdar från
campagnan in i staden för att plundra.
Utropet "Rom går under!" ljöd överallt, och stadens undergång tycktes
samtidig med upplösningen av alla de band, som hittills hållit mänskligheten
samman! Hopen, som till största delen bestod av slavar och främlingar,
bekymrade sig emellertid ej om Roms maktställning. Våldsdåd och plundringar
förekommo allt talrikare. Tusentals slavar, som inte tänkte på, att Rom utom
tempel och murar även ägde talrika legioner i olika delar av världen, tycktes
endast vänta på en anförare. Här och där nämndes Spartacus’ namn, men
det fanns ingen Spartacus. Medborgarna samlade sig och beväpnade sig så gott
de kunde. Vid stadsportarna gingo de otroligaste rykten. Många påstodo, att
Vulcanus på Jupiters befallning ödelade staden, i det han lät elden bryta fram
ur jorden. Andra menade, att det var Vesta, som hämnades på vestalen
Ru-bica. De, som trodde detta, ville ej deltaga i räddningsarbetet, utan flydde
till templen och anropade gudarna om förbarmande. Men de flesta trodde, att
det var Cæsar, som låtit antända staden för att bli kvitt stanken från Suburas
gränder för att sedan uppföra en ny stad med namnet Neronia. Vid denna
tanke greps folket av raseri, och om en anförare funnits, skulle Neros sista
stund ha kommit.
Man påstod även, att Cæsar blivit vansinnig och befallt prætorianerna och
gladiatorerna att kasta sig över befolknngen och ställa till ett allmänt
blodbad. Han hade även befallt, att de vilda djuren skulle släppas lösa. Det låg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
