Note: Translator Maggie Olsson died in 1999, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XLIV - XLV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— iS88 —
en riss sanning däri, ty på olika ställen hade elefanterna brutit sig ut ur sina
burar vid åsynen av lågorna och trampat ned allt, som kom i deras väg.
Man uppskattade antalet av dem, som funnit sin död i lågorna i
tiotusental. Många kastade sig frivilligt i lågorna, sedan de förlorat alla sina
ägodelar eller någon kär varelse. Andra kvävdes av röken. I mitten av staden
mellan Capitolium och Quirinalen, hade elden utbrutit på så många ställen
samtidigt, att de flyende skarorna plötsligt hindrades i sin väg av en ny
eldvägg och funno en förfärlig död i denna brinnande syndaflod.
I denna ångest och förvirring visste människorna slutligen ej, vart de skulle
fly. De, som sökt sin tillflykt till arenorna, till Junos och Lucinas tempel
eller invid Clivus Vibrius och den gamla Esquilinska porten funno sin död
i eldhavet. På de ställen, dit elden ej nått, fann man senare hundratals
förkolnade lik. Knappast någon familj från de centrala delarna i staden hade
helt undgått olyckan, och överallt hörde man kvinnornas förtvivlade rop.
Och under det somliga anropade gudarna om förbarmande, hädade andra
dem inför denna fruktansvärda olycka. Man såg gubbar, som sträckte armarna
mot Jupiter Liberators tempe’ och ropade: "Du är en befriare, rädda ditt
altare och din stad! Förbittringen vände sig främst mot de gamla romerska
gudarna, som enligt folkets mening voro förpliktade att vaka noggrannare över
staden än de andra. De hade visat sig vanmäktiga, och därför hädade man
dem. Däremot hörde man på olika ställen i staden Serapis’, Baals och
Je-hovas namn åkallas. Från Suburas gränder och angränsande trakter kommo
de olika gudarnas bekännare sjungande sina sånger. Många av invånarna
stämde in i dessa, under det andra sökte tysta ned sången med våld. Här och
där hörde man män i sina bästa år, gubbar, kvinnor och barn uppstämma
högtidliga, sällsamma hymner. På detta sätt omgavs den brinnande staden av
dessa upprörda människomassor, liksom av ett stormande hav.
Men varken förtvivlan eller hädelse eller hymner hjälpte. Undergången
tycktes oemotståndlig och obeveklig som ödet självt. Bredvid Pompejus* amphiteater
brunno de stora förråden av hampa och rep, som voro avsedda att förbrukas
på cirkus och på arenan, och även de angränsande skjulen, som innehöllo
tunnor med tjära, varmed repen beströkos. Under några timmar var hela denna
stadsdel bakom Marsfältet så strålande upplyst av de gula lågorna, att de av
förfäran nästan vansinniga åskådarna ej visste, om det var natt eller dag.
Men så småningom övergick alla andra färger till ett enhetligt blodrött
skimmer. Eldpelare sköto upp ur eldhavet mot den glödande himlen. De
förvandlades högt uppe i luften till gnistor, som av vinden fördes långt bort
över campagnan ända till Albanerbergen. Natten blev allt ljusare. Luften
tycktes mättad av eld. Tibern liknade en ström av eld. Den olyckliga
staden förvandlades till ett helvete. Elden spred sig över allt större områden,
äntrade uppför kullarna, översvämmade dalarna, rasade, tjöt och dånade.
XLV.
Man hade fört Vinicius till en vävare vid namn Macrinus, som gjorde ett
bad i ordning åt honom, och gav honom kläder och föda. Den unge tribunen
återvann snart sina krafter och förklarade, att han redan samma natt skulle
fortsätta sina efterforskningar efter Linus. Marcrinus, som var kristen,
bekräftade Chilons påstående, att Linus tillsammans med en äldre präst,
Clemens begivit sig till Ostrianum, där Petrus skulle döpa en stor skara
bekännare till den nya lär^n. De kristna där i trakten visste, att Linus anförtrott
sitt hus åt en viss Cajus. För Vinicius var detta ett bevis på, att varken Ursus
eller Lygia stannat hemma och att de sannolikt följt med till Ostrianum.
Denna tanke tröstade honom. Linus var en gammal man, och det var
omöjligt för honom att på en dag tillryggalägga vägen från sitt hus till Porta
Nomentana och därifrån tillbaka hem. Det var därför mycket sannolikt, att
han för ett par dagar tagit in hos någon av sina trosförvanter utanför mu-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
