Note: Translator Maggie Olsson died in 1999, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XLVIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
.w. 198 —
— Vilken härlig gud! utropade Chilon. Men jag vet ej, vad vi skola göra
med mulåsnorna, som vänta på oss.
— Stig upp och följ mig, sade Petrus och fattade den unge mannens hand.
Vinicius reste sig. Vid skenet från branden såg man tårar strömma ned
för hans bleka kinder. Hans läppar rörde sig, som om han bad.
— Ja, låt oss gå, sade han.
Men Chilon upprepade:
— Herre, vad skall jag göra med mulåsnorna, som vänta? Kanske denne
vördnadsfull profet skulle föredraga att rida framför att gå?
Vinicius visste ej själv, hur de skulle göra. Men då han hörde ar Petrus,
att stenhuggarens hydda låg alldeles i närheten, svarade han:
— För djuren tillbaka till Macrinus!
— Förlåt mig, herre, att jag erinrar dig om det där huset i Ameriola. I
åsynen av denna förfärliga brand är det lätt att glömma en sådan bagatell.
— Du skall få ditt hus.
— O, du ättling av Numa Pompilius! Jag har ej tvivlat på det, men nu
när jag vet, att även denne ädelmodige profet har hört ditt löfte, skall jag
inte ens påminna dig om, att du även lovat mig ett vinberg. Pax vobiscuml
Jag skall åter träffa dig, herre. Pax vobiscum!
Och Petrus och Vinicius svarade:
— Et tecum.
De togo av åt sidan mot kullarna. Och Vinicius utropade:
— Herre, två mig i dopets vatten, att jag må kunna kalla mig Kristi sanne
bekännare, ty jag älskar honom av hela min själ. Döp mig genast, ty mitt
hjärta är redo. Jag skall göra allt, vad det bjuder mig, och du må säga
mig, vad jag dessutom skall göra.
— Älska dina medmänniskor som dina bröder, svarade aposteln, ty endast
med kärlek kan du tjäna Honom.
— Ja, så är det. Jag har redan insett det. När jag var barn trodde jag
på de romerska gudarna, men jag älskade dem inte. Men Honom älskar jag
så högt, att jag med glädje skulle giva mitt liv för Honom.
Han såg mot himlen och tillade hänförd:
— Ty Han är den ende guden. Han är god och barmhärtig. Även om
hela världen ginge under, skall jag fortsätta att tjäna honom.
— Och Han skall välsigna dig och ditt hus, sade aposteln.
Under tiden hade de tagit av in i en mörk gång, vid vars slut ett svagt
ljus lyste.
— Där bor den stenhuggare, sade Petrus, som givit oss en tillflyktsort, när
vi återvände från Ostrianum med den sjuke Linus och icke kunde återvända
till andra sidan Tibern.
Efter en kort stund voro de framme. Det var egentligen endast en grotta
i bergväggen, som utåt avstängdes genom en dörr av ler och rör.
När de trädde in i grottan reste sig en mörk jättegestalt, som gick emot
dem och frågade:
— Vem ären I ?
— Kristi tjänare, svarade Petrus. Frid vare med dig, Ursus.
Ursus föll ned framför apostelns fötter. Så fick han syn på Vinicius,
grep dennes hand och förde den till sina läppar.
— Även du, herre, sade han. Prisad vare Lammet för den glädje du
kommer att bereda Callina.
Därpå öppnade han dörren och de trädde in. Den sjuke Linus låg på en
knippe halm; hans ansikte var gulblekt och infallet och pannan var vit som
elfenben. Vid elden satt Lygia och höll i sin hand några fiskar, som voro
upphängda på ett snöre och synbarligen skulle tjäna som kvällsvard.
Lygia, som trodde det var Ursus, som kom, såg ej upp. Men Vinicius gick
fram till henne, ropade hennes namn och sträckte armarna mot henne. Hon
sprang upp. En rodnad av förvåning och glädje flög över hennes ansikte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
