Note: Translator Maggie Olsson died in 1999, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XLVIII - XLIX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
—■ 200 -
— När vi voro på det stormiga havet och vi ängslades i våra hjärtan,
övergav Han oss ej. Skulle då ej jag, som är en tjänare, följa min Mästares
exempel ?
Då höjde Linus sitt avtärda ansikte och frågade:
— Och skulle ej jag följa ditt exempel, du Herrens tjänare?
Vinicius for med handen över sitt ansikte, som om han kämpade med sig
själv. Därpå fattade han Lygias hand och sade med en röst, som skälvde av
den romerske soldatens energi:
— Hören på mig, Petrus, Linus och du, Lygia. Jag sade, vad mitt
förstånd bjöd mig, men I tänken ej på eder egen fara utan endast på
Frälsarens bud. Jag förstod ej detta, och jag misstog mig, ty mina ögon äro
alltjämt förblindade. Men då jag älskar Kristus och vill tjäna honom, böjer
jag knä inför eder och svär, att jag skall följa kärlekens bud och ej övergiva
mina bröder på hemsökelsens dag.
Och han knäböjde framför dem, och plötsligt greps han av hänförelse. Han
sträckte sina armar mot himlen och utropade:
— Förstår jag dig nu, o Kristus? Är jag nu värdig att kallas kristen?
Hans händer skälvde, hans ögon fylldes av tårar och hans kropp darrade
ar kärlek och tro. Aposteln Petrus tog ett lerkärl med vatten, trädde fram
till honom och sade högtidligt:
— Jag döper dig i Fadrens, Sonens och den Helige Andes namn. Amen.
Och alla de närvarande grepos av hänförelse. Det tycktes dem, som om
grottan lystes upp av ett himmelskt ljus, att de hörde en himmelsk musik, att
klippväggen öppnade sig över deras huvuden och att skaror av änglar
svävade ned från himlen och högst uppe syntes ett kors och ett par händer, som
välsignade dem.
Men därute ljöd de stridandes rop och dånet från den brinnande staden.
XLIX.
Folket hade slagit läger i Cæsars, Domitias och Agrippinas underbara
trädgårdar, på Marsfältet och även i Sallustius’ och Maecenas’ storartade
anläggningar. överallt vimlade det av människor. Påfåglar, flamingos, svanar och
strutsar, afrikanska gazeller och antiloper, hjortar och rådjur, som tjänade
till att pryda trädgårdarna, föllo alla för pöbelns kniv. Livsmedel hade
anlänt från Ostia i sådana mängder, att man kunde gå från Tiberns ena strand
till den andra på en brygga av fartyg. Man utdelade säden till det oerhört
låga priset av tre sestertier, och de fattiga fingo den gratis. Oerhörda
mängder av vin, olivolja och kastanjer hade förts dit. Från bergen drevos
dagligen stora hjordar av oxar och får in till staden. De fattiga stackare, som
före branden hungrade och svalt i Suburas gränder, levde nu bättre än
någonsin. Faran för hungersnöd var fullständigt avlägsnad. Det var
emellertid svårare att hindra mord, plundringar och allehanda olagligheter. Varje
natt utkämpades slagsmål och mord, och kvinnor och gossar bortrövades. Vid
Porta Mugonis utkämpades dagligen strider, i vilka hundratals människor fingo
sätta livet till. Varje morgan voro Tiberns stränder betäckta med lik, som
ingen brydde sig om att begrava och som i följd av den oerhörda hettan snart
övergingo i förruttnelse och fyllde luften med sin pestartade stank.
Sjukdomar utbröto bland folket och man förutsåg en förhärjande farsot.
Och staden brann alltjämt. Först på sjätte dagen, då elden nått fram till
den öppna platsen på esquilinska kullen, där man rivit ned en massa hus,
började den att avtaga i styrka. På sjunde natten flammade emellertid
lågorna upp med ny styrka i de byggnader, som tillhörde Tigellinus, men de
slocknade snart i brist på näring. De i askan glödande kolen började bli
svarta på ytan, och himlen upphörde att efter solnedgången färgas röd av
lågorna.
Av Roms fjorton distrikt återstodo endast fyra. De övriga hade förtärts
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
