Note: Translator Maggie Olsson died in 1999, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XLIX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 03 —
och jag skall utlämna Tigellinus til) folket och lugna det på en enda dag."
Men hans medfödda lättja tog överhand. Att vara prefekt skulle vara
detsamma som att bära omsorgen om Cæsars person och tusentals andra
bekymmer på sina axlar. Varför skulle han taga på sig en sådan börda. Vore det
icke angenämare att läsa poesi i ett vackert bibliotek, betrakta vaser och
statyer eller trycka den gudomliga Eunice till sitt bröst, låta fingrarna glida
genom hennes gyllene hår och kyssa hennes korallröda läppar?
Och han sade:
— Jag råder dig att resa till Achaja.
— Ack, svarade Cæsar, jag väntade ett bättre råd av dig. Senaten hatar
mig. Vem svarar för, att den ej gör uppror mot mig, om jag lämnar
staden, och utropar någon annan till Cæsar? En gång var folket troget, men
nu kommer det att stå på senatens sida. Vid Hades! Jag önskar, att
senaten och folket endast hade ett huvud!
— Tillåt mig säga dig, du gudomlige, att man väl måste låta några romare
leva, om man vill bevara Rom, svarade Petronius leende.
Men Nero mumlade:
— Vad angår mig Rom och dess invånare? I Achaja skulle man lyssna till
mig, men här är jag endast omgiven av förrädare. Alla övergiva mig. Även
I ären beredda att lämna mig. Jag vet det, jag vet det!.... I tänken ej
på, vad kommande släkten skola säga om eder, om 1 övergiven en sådan
konstnär som jag.
Han slog sig plötsligt för pannan och ropade:
— Ack! Under dessa bekymmer har jag även glömt, vem jag är.
Vid dessa ord vände han sig till Petronius, och hans ansikte var åter
fullkomligt lugnt:
— Petronius, sade han, folket knotar, tror du ej, att om jag toge min luta
och ginge ut på Marsfältet samt sjöng den sång, som jag föredrog för eder
vid branden, att jag skulle röra dem till tårar med min sång, liksom Orfeus
en gång rörde de vilda djuren?
Men Senecio, som var otålig att komma hem till sina slavinnor, som han
haft med sig från Antium, utbrast:
— Förvisso, Cæsar, bara de tillåta dig börja.
— Låtom oss resa till Hellas! utbrast Nero förargad.
I detta ögonblick inträdde Poppæa, följd av Tigellinus. Allas ögon
riktades ofrivilligt på honom, ty aldrig hade en triumfator bestigit Capitolium
med sådan stolthet.
Han började tala långsamt och eftertryckligt:
— Lyssna till mig, o, Cæsar, ty jag har funnit en utväg. Folket ropar på
hämnd och offer, men icke ett utan tusentals. Har du, o, Cæsar, någonsin
hört talas om Kristus, som Pontius Pilatus lät korsfästa? Och vet du något
om de kristna? Har jag ej berättat för dig om deras brott och deras
avskyvärda ceremonier samt om deras profetior, att världen skulle förgöras
genom eld? Folket hatar dem. Ingen har sett dem i templen, ty de betrakta
våra gudar som onda andar. Aldrig har någon av dem erkänt dig vara en
gud. De äro fiendei till mänskligheten, till staden och till dig. Folket
reser sig mot dig, Cæsar, men det är inte du, som befallt, att Rom skulle
antändas. Folket ropar på hämnd, och det skall få sin hämnd. Folket
misstänker dig, men nu skall du vända deras misstankar åt annat håll.
I början lyssnade Nero med förvåning. Men allt efter som Tigellinus
fortsatte, förändrades hans ansikte och antog efter vartannat uttryck av vrede,
smärta, medlidande och harm. Plötsligt reste han sig, slog tillbaka togan,
lyfte båda händerna och förblev en stund i denna ställning.
Slutligen utropade han med tragisk röst:
— O, Zeus, Apollo, Hera, Athene, Persephone och I alla odödliga gudar,
varför haven I ej kommit till vår hjälp? Vad har denna olycksaliga stad
gjort dessa grymma människor, att de så omänskligt skulle sätta eld på den?
— De äro fiender till mänskligheten och till dig, sade Poppæa.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
