- Project Runeberg -  Quo vadis? Berättelse från Neros dagar /
207

(1930) [MARC] Author: Henryk Sienkiewicz Translator: Maggie Olsson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
Note: Translator Maggie Olsson died in 1999, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - L

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

— 207 —

handlare. Om Sophokles kände mitt livs historia . . . men vad säger jag, en,
som är större än Sofokles, hör mig ju.

— Arme man! utropade Poppæa.

— Den som har sett Afrodites anlete, är inte arm DS sökte jag tröst i
filosofien. Jag kom till Rom och uppsökte de kristnas äldste för att finna
rättvisa. Jag tänkte, att de skulle tvinga honom att giva mig min hustru
tillbaka. Jag lärde känna deras överstepräst, och sedan en, som heter Paulus,
vilken satt i fängelse här men blev frisläppt. Jag lärde känna Zebedeus’ son,
Linus, Cletus och många andra. Jag vet, var de bodde före branden, jag
vet, var de nu samlas. Jag kan visa en underjordisk håla på den Vatikanska
kullen, vidare ett övergivet gravfält, där de utföra sina skamlösa ceremonier.
Jag har sett Glaukos mörda barn, för att aposteln skulle stänka deras blod
över de församlades huvuden. Jag har sett Lygia, en fosterdotter till
Pomponia Græcina, som skröt med att hon, som inte kunde giva något
barnablod, likväl kunde föra ett barn till döden, ty hon hade förhäxat din dotter,
den lilla Augusta, din, Orsis och din, Isis!

— Hör du, Cæsar! ropade Poppæa.

— Är det möjligt? frågade Nero.

— Min egen harm skulle jag kunna kuva, fortsatte Chilon, men då jag
hörde, vad denna flicka tillfogat eder, ville jag först sticka ned henne.
Tyvärr hindrade mig den ädle Vinicius, som älskar henne.

— Vinicius? Men hon har ju flytt från honom.

— Hon flydde, men han uppsökte henne, ty han kunde inte leva utan henne.
För en futtig ersättning hjälpte jag honom att söka upp henne och visade
honom det hus på andra sidan Tibern, där hon bodde bland de kristna. Vi
gingo dit tillsammans och med oss din brottare Croton, som den ädle
Vinicius hade lejt för säkerhets skull. Men Ursus, Lygias slav, dödade Croton.
Det är en fruktansvärt stark man, o herre, som bryter halsen på en oxe lika
lätt, som en annan bryter en vallmo. Aulus och Pomponia älskade honom
därför.

— Vid Herkules! ropade Nero, en dödlig, som dödar Croton, förtjänar ett
minnesmärke på Forum, men du tager fel, eller ljuger du, gamle man, ty
Croton har Vinicius dödat med en kniv.

— Så bedraga människorna gudarna. O herre, jag har själv sett, hur
Crotons revben knäcktes i händerna på Ursus, som sedan även sträckte
Vinicius till marken. Om inte Lygia hade varit, skulle han ha dödat honom.
Vinicius låg sedan länge sjuk, men de kristna vårdade honom i hopp om att
han skulle bliva kristen, och det har han också blivit.

— Vinicius?

— Vinicius!

— Kanske också Petronius? frågade Tigellinus snabbt.

Chilon tvekade, gnuggade händerna och sade:

— Jag beundrar ditt skarpsinne, herre. Det är möjligt, mycket möjligt.

— Nu förstår jag, varför han försvarade de kristna så.

Men Nero log.

— Petronius kristen! Petronius en fiende till livet och njutningen! Våren
då inte dumma och fordren inte, att jag skall tro det, ty då tror jag slutligen
ingenting.

— Men den ädle Vinicius har blivit kristen, herre. Jag svär dig vid det
sken, som du utstrålar, att jag talat sant, och att ingenting är mig så
motbjudande som lögnen. Pomponia är kristen, pojken Aulus är kristen, Lygia
är kristen och även Vinicius är det. Jag har tjänat honom troget, men han
lät piska mig på uppmaning av Glaukos, fastän jag är gammal och då var sjuk
och hungrig. Och jag svor vid Hades, att jag inte skulle glömma detta. O
herre, skaffa mig hämnd på dem, så skall jag överlämna åt dig aposteln
Petrus, Linus, Cletus och Glaukos, idel äldste, Lygia och Ursus, jag skall utpeka
hundratals av dem, jag skall utpeka deras bönhus och gravplatser, och alla
Edra fängelser skola inte kunna rymma dem. . . Utan mig kunnen I inte

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 15:45:40 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/quovadis/0209.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free