- Project Runeberg -  Quo vadis? Berättelse från Neros dagar /
213

(1930) [MARC] Author: Henryk Sienkiewicz Translator: Maggie Olsson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
Note: Translator Maggie Olsson died in 1999, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - LI

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

— 213 —

han blivit inbjuden^ Han däremot gick mellan dem vacker, frimodig och
otvungen och så säker på sig själv, som om han själv kunde utdela
nåde-bevisningar. Då många av dem sågo detta, blevo de oroliga, om de inte
alltför snart visat sig likgiltiga mot honom.

Men Cæsar låtsade, som om han inte såg honom, och besvarade inte hans
hälsning, i det han ställde sig, som om han vore upptagen av ett samtal.
Däremot kom Tigellinus fram till honom och utropade:

— God afton, arbiter elegantiæ. Påstår du ännu, att det inte är de kristna,
som tänt eld på Rom?

Petronius ryckte på axlarna, klappade honom på axeln liksom en frigiven
slav och sade:

— Du vet lika väl som jag, vad man skall tro.

— Jag vågar inte mäta mig med din vishet.

— Och däri gör du rätt, ty annars skulle du, när Cæsar läser upp en ny
sång av sin Troika, vara tvungen att säga någon vansinnighet i stället för
att skrika som en påfågel.

Tigellinus bet sig i läppen. Han var inte vidare tillfreds med att Cæsar
just i dag ville föredraga en ny sång, ty detta var ett område, där han inte
kunde tävla med Petronius. Och i själva verket såg Nero under
uppläsningen av gammal vana på Petronius och iakttog noga, vad som var att läsa
i hans ansikte. Petronius hörde på med lyfta ögonbryn, nickade ibland
bifall och ansträngde sig ibland liksom för att övertyga sig, om han hört rätt.
Sedan berömde han eller klandrade, fordrade förbättringar eller putsning av
versen. Nero själv kände, att de andra blott tänkte på sig själva under sitt
överdrivna beröm, och att blott Petronius hade intresse för poesin själv, att
blott han verkligen förstod sig på den och att hans beröm innebar, att
versen verkligen var värd beröm. Långsamt började han tvista och diskutera
med honom, och då Petronius en gång betvivlade riktigheten av ett uttryck,
utropade Nero:

— I sista sången skall du få se, varför jag har använt just detta uttryck.

"A", tänkte Petronius. "Jag skall alltså få uppleva den sista sången."

Mången, som hörde detta, sade för sig själv:

"Ve mig! Nu då Petronius har tid på sig, kan han återvinna Neros
gunst och t. o. m. störta Tigellinus."

Man började åter närma sig honom. Men aftonen fick ett mindre
lyckligt slut. Då nämligen Petronius tog avsked av Cæsar, frågade denne honom,
i det han blinkade med ögonen och hans ansikte fick ett elakt och samtidigt
skadeglatt uttryck:

— Varför har inte Vinicius kommit?

— Om Petronius varit säker på, att Vinicius befann sig utanför stadens
murar med Lygia, skulle han helt enkelt ha svarat: "Vinicius har med din
tillåtelse gift sig och rest bort." Men då han såg Neros sällsamma leende,
sade han:

— Din inbjudan, gudaborne, har inte nått honom.

— Säg honom, att jag gärna ser honom, svarade Nero. Säg honom också,
att han inte skall försumma de skådespel, där de kristna skola uppträda.

Petronius blev orolig, ty det föreföll honom, som om dessa ord direkt
hän-syftade på Lygia. Han skyndade därför på slavarna, som buro honom hem,
och återvände ännu raskare, än han kommit. Likväl var det inte lätt att
komma fort fram. Utanför Tiberius’ hus stod en tät och larmande folkhop,
som var drucken liksom förut, men inte mer sjöng och dansade utan i stället
var upprörd. Långt bortifrån hördes skrik, som Petronius till en början inte
kunde urskilja, men som blevo allt starkare och svällde ut, tills de
förvandlades till ett enda vilt skrän:

— Till lejonen med de kristna.

Hovmännens praktfulla bärstolar banade sig iväg genom den tjutande
mängden. I bakgrunden av de brända gatorna såg man ständigt nya hopar välla
fram, som upprepade skriken. Man meddelade varandra underrättelsen, att

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 15:45:40 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/quovadis/0215.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free